Gästkrönika. När jag var liten, kanske fem eller sex år ungefär, försökte min farfar lära mej att fiska med haspelspö. Lyfta haspen, hålla linan med pekfingret. Dra spöet bakåt, ett svisch framåt med en liten snärt precis när man släpper linan att flyga fritt.
Det minnet har jag kvar. Huruvida själva lärdomen i sig fungerade i praktiken har jag glömt, men just det minnet slog mig i dag. Jag kunde höra farfars röst exakt likadant som han sa det till mig då, för kanske 25 år sedan.
Den rösten kom till mig när jag i dag stod ensam på bryggan vid min lilla fristad på jorden.
Förutsättningarna var relativt dåliga för att få fisk. Solen står mitt på himlen, det är ungefär 30 grader varmt.
Vattenståndet är på tok för lågt på grund av den torraste sommaren i mannaminne.
Det gör inget. Det var egentligen inte fisken jag var ute efter. Det var känslan.
Den känsla som i alla fall jag uppfylls av när jag står där och kastar med en på flit vald alldeles för tung spinnare. Frihet.
Kastar ut mot djupare vatten. Måsarna som dyker i vattnet långt ute vid stenformationen som vi förr kallade abborretriangeln visar att det är där ute jag borde ha fiskat. Om det hade gällt fiske i dag alltså.
När brisen avtar och vattnet lägger sig spegelblankt får jag upp ett annat minne. Från min barndoms skolavslutningar.
I denna ljuva sommartid. Den meningen saknade annan betydelse då, för 20 år sedan, än att man fick vara ledig från skolan hur länge som helst (precis som att det var den jobbigast tiden i livet kan man tankfullt fundera på så här i efterhand). Kalla det den första frihetskänslan möjligtvis. I dag när jag nästan omedvetet försöker komma ihåg hur textraderna gick.
Se hur i prydning jorden står. Då slår det mig att barndomens känsla är rätt snarlik den jag har nu.
Jag är fri. Inget (utom den nyss framlidne bromsen) kan störa mig nu. Det här är så lång ifrån rock’n’roll-skrän, alkoholdekadens och annan stökig lusta man kan komma. Långt från byxljummen öl och iskall Jack Daniel’s med cocacola. Långt från cruising på motorhuvar i avgasdimma och gummirök. Känslan där är också en sorts frihet. Fast på ett annorlunda vis.
Det jag känner nu, när farfar Tages lära har slagit rot. När den ljumma vinden tar vid igen och jag slutar fiska för att bara sätta mig på bryggan och njuta.
