Alexandras krönika. Det är mitten av 1980-talet. Min mamma och jag är på väg hem. Det är skymning och insekterna slår mot bilrutan tills den nästan är svart. Mamma sprutar spolarvätska och försöker få bort dem med vindrutetorkarna.
Min barndoms sommarkvällar var fyllda av surr och svirr – en levande väv av småkryp som visade på ekosystemets mångfasetterade dynamik. Nu är året 2025 och den här sommaren har jag åkt mycket bil. Nu lyser dock insekterna med sin frånvaro. Bilrutan förblir ren, nästan skrämmande tom. Det som förut var ett irritationsmoment har i stället blivit ett illavarslande tecken på något allvarligare – insektsdöden.
Flera studier visar att omkring 75–80 procent av alla flygande insekter har försvunnit från centrala Europa de senaste 30 åren. Denna nedgång har främst observerats i Tyskland, där man genom långvariga fältstudier ställt ut fällor i naturreservat och dokumenterat mängden insekter sedan slutet av 1980-talet. Resultatet är dramatiskt: insekterna har minskat med över 80 procent under sommarmånaderna då insekterna ju är som flest.
Vårt jordbruk har länge förlitat sig på binas arbete. Deras pollinering möjliggör skörd av frukt, grönsaker, säd och många andra grödor som utgör vårt dagliga bröd.
Biet är inte bara nyttigt för maten vi äter, biet är en länk i en komplex kedja där varje art spelar roll (ja, kanske inte fästingen men alla andra).
Orsakerna till insektsdöden är flera: kemisk bekämpning, förlust av blomrika ängar, enformiga odlingar, övergödning, ljusföroreningar, avskaffande av traditionella småskaliga jordbruksmetoder och klimatförändringar.
Vi står nu inför ett vägskäl. Att välja att bevara och återställa de livsmiljöer insekterna behöver är inte bara en ekologisk handling utan handlar de facto om vår existens. Utan pollinatörer står vi inför en ekologisk kollaps:
”Om biet försvann från jordens yta skulle människan bara ha fyra år kvar att leva. Inga bin, ingen pollinering, inga växter, inga djur, inga människor.” (Felaktigt tillskrivet Albert Einstein.)
