Debatt. Det hör numera till god ton i svensk politik att hänvisa till miljöfrågan som ”vår tids ödesfråga”. I högtidstal och politiska program nämns den nästan alltid som en av de allra viktigaste. Den rödgröna regeringen har också uppgraderat miljöfrågorna, och en del konkreta förslag lades redan i höstbudgeten.
Trots detta är det som om allvaret inte riktigt fastnar. Själva genomförandet av en hållbar omställning skjuts så långt fram i tiden att vi ändå knappast att kommer ha en chans att hålla temperaturhöjningarna under två grader.
En av världens främsta klimatforskare, Kevin Anderson, har varnat för att två graders temperaturhöjning förmodligen är långt farligare än vi tidigare trott: De globala utsläppen skulle behöva minska med 15 procent per år – och hamna vid noll runt 2040 – för att vi ska ha en rimlig chans att nå detta mål. Mat, el, resor, transporter – allt måste bli hundra procent fossilfritt. Och de industrialiserade länderna borde sänka sina utsläpp ännu snabbare för att utvecklingsländerna ska ha ett litet utrymme att växa under tiden.
Miljöfrågan är full av motstridigheter.
Världens mest energieffektiva länder (inklusive Sverige) är också världens mest miljöförslitande (sett till produktion och konsumtion). Vi oroar oss allt mer för klimatförändringarna, men reser mer än någonsin – och maten vi äter och kläderna vi köper transporteras allt längre sträckor över jordklotet. Även om alla inser att de koldioxidutsläppande sektorerna måste bära mer av sina miljökostnader, vill ingen att svensk produktion, åkerinäring eller allmänna konkurrenskraft ska slås ut.
Vi har sedan 150 år byggt in oss i ett samhällssystem där energi (och dess avfall och utsläpp) är alldeles för billigt, och där billig energi faktiskt varit själva förutsättningen för vår ekonomiska tillväxt. Detta måste vi bygga oss ur. Inte på 150 år, utan 20 eller 25. Ny teknik är nödvändig, men de flesta inser också att större sociala och ekonomiska förändringar måste till. Samtidigt har de människor som förlorar mest vid stigande temperaturer – de fattiga – minst tillgång till den ekonomiska och politiska makten.
Det är när man inser att snabbare omställning krävs samt att tekniken bara kan vara en del av lösningen – som man också förstår vilken tydlig klassfråga miljöfrågan är. Just därför borde också fackförbunden (och LO) ta ett mycket större ansvar i att opinionsbilda och driva fram förslag för omställning till en fossilfri ekonomi.
Transport befinner sig i själva verket mitt i ”stormens öga”, eftersom transporterna står för en stor och växande del av utsläppen. Transports åsikt att åkerinäringen bör åläggas ett klimatansvar är bra. Men att skjuta på omställningen till 2050 är livsfarligt. Tiden när hållbarheten kunde fortsätta att skjutas på framtiden är sedan länge förbi.
Med en rödgrön regering är de politiska förutsättningarna egentligen rätt goda för en mer radikal miljöpolitik. Men det krävs att vi tar ställning i svåra intressekonflikter. Det krävs att socialdemokratin och facket prioriterar miljömässig lika mycket som social och ekonomisk hållbarhet.
Och det krävs att gräsrötterna trycker på.
