Hasse är i hamn men blickar framåt
Mötet. Hans Wahlström avgick som Transports ledare med pension, för att han fyllt 60 år, och fick lämna ordförandeposten för Gävle hamn när han fyllt 80. Tidigare förbundsordföranden nämner åldersdiskriminering. Men talar mer om framtiden, om facklig-politisk samverkan, om förhandlingar, Förbundet och Gefle Stuveris historia.
Jag var nöjd med jobbet. Lönen brydde jag mig aldrig om, säger Hans ”Hasse” Wahlström om tiden som förbundsordförande.
– Transport har varit min själ. Förbundet behöver satsa framåt i dagsläget. Helt avgörande blir avtalsrörelsen, det är viktigt att vi syns och märks. Där vill jag vara med!
Det märks att Wahlström är van att leda, vara den drivande. Och är bra på att lyssna, att se folk.
Som intervjuperson är han självgående. Det tar ungefär 30 sekunder att förstå att det knappast behövs något slags ålders-
anpassad långsam takt, tvärtom. Hans Wahlström är i hög grad fortfarande redo att ta fajter. ”Vi blåste på i LO-styrelsen, det behövdes för vi har ju inte någon lokal lönebildning som andra” (om lönebildning på 90-talet), ”rädd har jag aldrig varit, i förhandlingar måste man ta för sig”, ”de såg mig som småtokig men vi hade en bra relation när jag slutade, trots allt” (om arbetsgivarsidans företrädare) och – om nuvarande ordförandes uttalade lönekrav – ”han har verkligen visat vad som är rätt och att något av det gamla finns kvar, jag brukar tänka på det innan jag somnar ibland”.
För drygt 20 år sedan lämnade Hans Wahlström ordförandeskapet. Gick i mål, med egna ord. Han tvingades inte bort på grund av konflikter eller skandaler, utan gick i pension – till skillnad från majoriteten av övriga på posten under senaste femtioårsperioden.
Hasse ville inte gå, upplevde att han hade mycket kvar att ge. Och blev erbjuden jobb av dåvarande statsminister Göran Persson (S). I stället vände Hasse hem, till Gävle och arbete i hamnen, engagerade sig i kommunpolitiken och har under större delen av 2000-talet varit ordförande i kommunala Gävle hamns bolagsstyrelse. Och respekterade självklart förbundets stadgar, som omöjliggjorde omval då han passerat 60-strecket.
Men det var ett hårt slag när Socialdemokraterna i arbetarkommunen i höstas skulle nominera till hamnstyrelsen och valde att inte ta med Hans Wahlström.
Han hade uttryckt att han gärna frontade för Gävle hamn ytterligare en mandatperiod. Styrelsearbetet fungerade väl, enligt honom, och han har mött förtroende även från oppositionen.
Som bortvald blev Hans Wahlström besviken.
– Ja, det är inget snack om den saken. Sedan är jag ju gammal, 80 år, och kan förstå dem. Fast jag känner mig inte så gammal. Ibland har jag en känsla av att det handlade om att jag tog för mycket plats.
Samtidigt framhåller han att det är så demokrati fungerar. Och att förlusten av arbetet i hamnen ger mer tid åt kampen för det facklig-politiska arbetet. Hans Wahlström sitter fortfarande som ledamot för Socialdemokraterna i kommunfullmäktige. Äldst i församlingen, men bara näst mest erfaren sett till antal år i fullmäktige.
Partiet har han arbetat för i stort sett lika länge som för hamnen, sedan han var i 20-årsåldern. Fortfarande övertygad upplever Hans Wahlström ändå en skillnad mellan den gamla och nya socialdemokratin. Känslan är en annan. I grunden handlar det politiska arbetet för Hans Wahlström dock om samma sak som tidigare.
– Jag har alltid tagit parti för de svaga – mina barn brukade säga att jag släpade hem varenda A-lagare i stan…
I december höll han i sitt sista möte för hamnstyrelsen och lämnade tillbaka sitt passerkort.
– Fast sedan gick jag ned och jobba, säger Hasse.
– Du gick ned och kvitterade ut ett par handskar, säger Niclas Sandström, ombudsman och kassör på Transports Gävleavdelning.
Vi sitter i avdelning 11:s kök.
– Det här är mitt andra hem. Jag har varit avdelningen trogen, säger Hans Wahlström.
Han har också varit hemstaden trogen och bor nära avdelningens kontor i Sätra. Inte långt härifrån är Hasse född och uppvuxen. Då en skogrik utkant av staden, i dag en expansiv stadsdel där nya byggen fortsätter att skjuta upp.
Han är uppvuxen med fyra syskon. På sin fars sida hade han också en fem år äldre halvsyster, sångerskan Anita Lindblom som gick bort 2020. De träffades sporadiskt under uppväxten men hon kontaktade honom långt senare, för att be om hjälp i en infekterad tvist med en flyttfirma. För Hans Wahlström som Transportsordförande var det inte möjligt, och han konstaterar att hon blev besviken.
Med helsyskonen har han däremot jämn kontakt, fast förutom Hasse är bara ett syskon kvar i barndomsstaden.
– Gävle är en dröm, staden har allt. Lite mer industri vore kanske bra, men annars finns det mesta man kan begära. Bara ett exempel, två åar fulla med fin fisk.
Hasse är engagerad i ett projekt för att hjälpa ål i Gavleån att vandra tillbaka till Östersjön.
– Jag har sett det mesta i världen, men ville alltid hem till Gävle. Hamnen är Östersjöns diamant.
Han framhåller också Gävle som handels- och sjöfartsstad, ”ett föredöme” som tidigare infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) uttryckte det vid ett besök i hamnen.
Som ombudsman blev Hasse anställd av en annan Hasse; Hans Ericson. Utanför förbundet troligen mest ihågkommen från bilderna där han sitter med bar överkropp under Spaniens varma sol. Under LO:s bojkott mot Francos Falangistregim i landet.
– Det var självklart inte bra, säger Hans Wahlström.
Hans Ericson tvingades sedan bort i mediernas strålkastarljus på spritnotor och lägenhetsaffärer. Nästan 50 år senare sammanfattar Hans Wahlström epoken kort med att det finns mycket att säga, båda bra och dåligt, om Hasse. Men att de arbetade mycket hårt.
– Jag tror också att det hade betydelse att han anställde en hamnarbetare som ombudsman, risken hade nog annars varit att stuveriarbetarna lämnat Transport för Hamnarbetarförbundet, säger Hans Wahlström.
– Med Transportarbetarens dåvarande chefredaktör, Martin Viredius, hade jag tät kontakt och vi hade varje vecka ett längre möte samma tid.
Hans Wahlström betraktade medlemstidningen som oerhört viktig som kanal för att nå ut. Och det gör han fortfarande. Han skulle också gärna se en återkomst för något i likhet med Uppdraget, en tidning från förbundet som riktade sig till de förtroendevalda.
– Det behövs, och visar de förtroendevalda att de behövs. Lyfter dem och ger status.
Gävle var hemma för Hasse även under tiden som förbundsordförande, bostaden i Stockholm något han betraktade som tillfällig.
Hans Wahlström har hunnit få ett nytt passerkort till hamnen när Transportarbetaren hälsar på. Det är också Hasse som ordnar så att vi kommer in på hamnområdet. Trots tjocka och regn är det en mäktig upplevelse.
– Hamnen har fostrat mycket bra folk, och räddat en hel del också… Och många jag jobbade med för 40 år sedan är kvar, även sådana som nu är på arbetsgivarsidan, säger han.
Inne på Yilport Gävles kontor träffar vi två av dem, Peter Lidén och Morgan Gustavsson. De har en lång gemensam historia med Hans Wahlström.
– Ja, gud vad han har plågat oss, säger Morgan, som sitter med schemaläggning.
Peter Lidén började som extring för 45 år sedan, i dag är han ’pool manager’ med ansvar för bemanningen. Med tjänstemännen är det närmare 300 personer som arbetar i hamnen. Hasse, Peter och Morgan talar om tider som varit: Om nattmanglingar, containerkranarnas kapacitet, LO-kongressen -86, Panama-Lasse, om en konferens i Genève där en annan Transportledare ville bo på femstjärnigt hotell och om förhandling från ett badkar på Östermalm. Och om livskamrater och om dem som inte längre är i livet.
– Jag håller på att titta på Gefle Stuveris historia, för att göra en sammanställning, berättar Hans Wahlström.
När han lämnade Transports styrelse 2002 hade förbundet 72 000 medlemmar. Under hans ordförandeskap växte facket, trots att det var en tid av strukturomvandling där datorer ersatte många jobb inom transportnäringen.
– Tillverkning kan egentligen ske var som helst, med transporter är det annorlunda. Det kräver organisation av infrastruktur och logistik på ett annat vis. Men Transportarbetarna har inte fått betalt för de insatser de gjort, säger Hans Wahlström.
Utvecklingen med digitalisering och robotisering kan vara problematiskt, enligt honom.
– Men det är oerhört spännande. Man önskar att man var 25 år och stod i produktionen. Jag hoppas få leva några år till för att uppleva hur det går. Vi har sådana möjligheter.
