Här håller Cilla tråkigheten stången
Månadens medlem. På dagarna drar hon slamslang på Ragn-Sells och på kvällarna dansar hon pole dance. Cecilia ”Cilla” Skoglund är lastbilschauffören som vet att livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker.
Onsdag kväll. I en rosaskimrande dansstudio i centrala Sundsvall är sex tjejer uppvärmda med axelrullningar och situps. Nu har de gnuggat sina händer och instruktören Janina Näslund frågar om de har hyfsat grepp?
– Okej, då kör vi!
Till tonerna av All about that bass ger de sig i kast med sina stillastående danspartners som sträcker sig från golv till tak. Det gnäller och gnisslar under fuktiga handflator när tricks som fireman, catterpillar ripples, headstand och cross ankle situp ska bemästras. Det är vackert och graciöst. Som akrobatik och dans i en mjuk blandning. På en stång.
– När jag berättar vad jag gör säger folk aha, ska du strippa? Då svarar jag att jag redan är avklädd och att det inte är någon porrdans, säger Cilla. Skillnaden mellan det här och det de dansar på porrklubbar är att de lever på sin sexighet. De ska sälja sig själva. Vi visar inte upp oss själva utan dansen.
Det heter ju att livet är för kort, men det är faktiskt för kort, säger Cilla. För åtta år sedan dog hennes mamma plötsligt i en ovanlig muskelsjukdom. Förra året dog en kompis i cancer. Och i våras höll det på att sluta illa för henne själv när hon stack in armen i sopbilens ”baktömmare” för att fixa en grej. Hon fastnade i kärllyften. På något vis lyckades hon slita sig loss. Muskler, det stora blodkärlet och den tatuerade draken klarade sig med en hårsmån. Cilla kom undan med 15 stygn.
– Man lever här och nu, säger hon. Det kan ta slut på två sekunder och jag kan inte slösa tid på att ha tråkigt eller bry mig om vad andra tycker och tänker om mig. Man ska synas och höras annars finns man inte!
Janina Näslund sätter på Eurythmics Sweet dreams are made of this och säger åt sina poledansare att andas.
– Ni kommer se ut som smurfar annars! Snyggt Cilla!
Idén att över huvud taget börja med pole dance var tillräckligt udda för att locka Cilla. Och efter första lektionen för två år sedan var hon fast. Nu finslipar hon några tricks genom att göra dem spegelvänt. Från höger till vänster, från vänster till höger. Fixar hon det här går hon vidare till kursnivå fem. Pole dance är svårt, även för en gammal gymnast som Cilla, men det är fantastiskt roligt. Hela studion är som en familj, säger Cilla. Alla kommer hit för att ha kul. Träna. Dansa. Applådera varandras framgångar.
Inte strippa.
– Folk har ändå förutfattade meningar, säger hon. Men de får tycka vad de vill. Varför bry sig, det finns viktigare saker i livet.
När Cilla hade en månad kvar på gymnasieutbildningen till hotellreceptionist ångrade hon sig. Det var ju lastbilschaufför hon ville bli. Att hon kom på det där och då beror på att hon mönstrade för att göra lumpen. Kvalade hon skulle hon passa som lastbilschaufför, sa de. Men Cilla lyckades inte och började jobba på hotell i stället. Samtidigt drömde hon om ett yrkesliv i hytten i stället för i receptionen.
Drygt tre år senare kom hon in på en lastbilsförarutbildning. Fixade hon kortet skulle hon ge sig själv en tatuering i belöning. En drake. Nu sitter den som en ständig följeslagare på vänster överarm, strax ovanför ärret, som en påminnelse om att drömmar är till för att förverkligas innan det är försent. Cilla har inte ångrat sig en sekund.
– Lönen är betydligt bättre som lastbilschaufför, säger hon. Och jag får vara mig själv. Ibland har man dåliga dagar och då får man vara arg i hytten. Ingen hör eller ser. Och man kan filosofera och tänka runt. Man ska göra sitt jobb men slipper vara övervakad som på hotell. Det är frihet under ansvar.
