”Framtiden är svart”

Två tredjedelar av Greklands ungdomar är utan jobb. De som har arbete får stå ut med ständigt sänkta löner. En tredjedel av hela befolkningen är på gränsen till fattigdom. I media är det lätt att få intrycket att krisen snart är över – men vad säger grekerna själva? Transportarbetaren åkte dit och frågade.

Det är tisdag kväll i förorten Piraeus, vid Greklands största hamn, i utkanten av Aten. Inne i centrum är butiker och kaféer öppna, och temperaturen är närmare 13 grader – trots att klockan är efter åtta. På uteserveringarna sitter män och kvinnor i alla åldrar och inne på det lokala bingostället har ett helt gäng herrar samlats.

Människor går med shoppingkassar i händerna bland de moderna affärerna. Krisen känns vid en första anblick långt borta. Men vid en närmare titt blir den desto tydligare.

Bakom ratten i en av Atens tusentals gula taxibilar sitter en man i 50års­åldern. Han berättar att han och en till delar på en taxi. De byter av varandra så att den ena börjar när den andra slutar.

Medan han kör längs de smala gatorna i förorten berättar föraren att han jobbar minst åtta timmar om dagen, som mest 12. Någon ledig dag har han inte.

Det krävs för att få det att går runt. Innan krisen brukade han få ut ungefär 60 euro i lön efter en dags arbete, nu handlar det inte om mer än runt 25. Det beror både på höjda skatter och kraftigt höjda bränslepriser.

Enligt sajten livingingreece.com slog det genomsnittliga priset på blyfri bensin rekord i Grekland i april 2012. Då kost­ade en liter 1,849 euro, motsvarande cirka 15,40 kronor. Men eftersom priserna varierar i olika delar av landet var det inte ovanligt med uppemot 17 kronor/litern. I år har också bränsleskatten i Grekland höjts, till 57,67 procent. Det gör att landet har näst högst bränsleskatt i hela EU. Det enda land som har högre beskattning är Sverige, enligt Europe’s energy portal.

Det var i slutet av 2009 som det gick upp för både Grekland och omvärld­en att landets ekonomiska situation var långt ifrån så stabil som de styrande gett sken av. Landet hade stora underskott och kunde inte längre betala av sina skulder.

Trojkan: EU, Internationella valutafonden (IMF) och Europeiska centralbanken (ECB), kom till räddning och gav Grekland ett nödlån. Villkoret var att landet skulle återställa de offentliga finanserna, privatisera stora delar av de statliga verksamheterna och genomföra struktur­reformer.

Det blev starten på de senaste årens höjda skatter, sänkta löner och personalneddragningar.

Majoriteten av grekerna sägs fort­farande vilja ha kvar euron som valuta, men Vaggolis, en manlig kustbevakare i Piraeus är av en annan åsikt.

– Om vi vill ha stabilitet borde vi gå ur unionen, ta bort euron och återinföra drachmer. Det är klart att det skulle vara svårt i början, särskilt ekonomiskt, men efter ett tag skulle folk vänja sig och efter några år skulle även det ekonomiska vända, säger han.

Vaggolis tycker dock att det är viktigt att inte stirra sig blind på allt negativt med krisen.

– Den har fört med sig en bra sak, den har fått folk att inse att pengar inte är allt. Nu sätter de livet i sig i första hand, säger han.

Men skillnaderna är påtagliga. Människor i de fina shoppningkvarteren har märkeskläder, bär runt på nyinköpta ägodelar. De verkar inte ha påverkats särskilt av krisen, eftersom de redan har välbetalda jobb.

Kommer man bara lite utanför stadskärnan, till en stadsdel som Ano Patissia är shoppingkassarna däremot utbytta mot Lidlpåsar och märkesklädernas loggor har för länge sedan nötts bort. Här är det arbetslöshet och uppgivenhet som präglar omgivningen.

På en av gatorna kommer en kvinna gående med ett spädbarn i en bärsele på magen. Hon är drygt trettio år gammal och vill vara anonym, men berättar att krisen har slagit hårt mot henne och hennes familj.

Hon har själv säsongsarbetat som receptionist på en turistbyrå i elva år, maj till september, men det är inte tillräckligt för att få akassa under resten av året.

– Efter att ha jobbat 150 dagar får vi fem månaders statligt bidrag. Just nu får jag ingenting. Och min man är också arbetslös, säger hon.

Familjen, med två små barn, har alltså ingen inkomst.

I stället lever kvinnan och hennes familj, makens två bröder och deras ­familjer på de två pensioner som hennes mamma och svärmor får. Sammanlagt handlar det om knappt 1 200 euro, motsvarande cirka 10 000 kronor, i månaden.

Hur får ni det att gå runt?

– Vi äter billigt och jag gör inget annat än det vi måste. Jag gör ingenting för mig själv, jag går inte ens till doktorn. Min man har problem med sina ögon och skulle egentligen behöva andra glas­ögon, men det är en omöjlighet, säger hon.

Vad tror du om framtiden?

– Jag ser inget hopp, men jag vill inte tänka på framtiden. Jag har varit deprimerad så jag fokuserar på att ta mig igenom dagen.

Kvinnan berättar att hon är inskriven på arbetsförmedlingen, men med tanke på att arbetslösheten i landet är omkring 30 procent hyser hon inte särskilt mycket hopp om att få något napp där. I sommar får hon åtminstone återvända till sitt receptionistjobb.

– Men det känns skönt att se att folk i andra europeiska länder står bakom oss, det gör mig glad. Vi har framställts som tjuvar på grund av våra politiker, men jag hoppas att folk förstår att det inte är vi som har skapat de här problemen, säger kvinnan innan hon går vidare.

i Atens turistkvarter, vid foten av Akropolis, märks krisen också av. Även om det inte är påtagligt på samma sätt.

Daiaka Pinelopi jobbar som vakt vid Agoran, den gamla antika marknaden, och hon berättar att antalet turister har minskat under det senaste året. 2012 tvingades de dessutom minska öppettiderna. Tidigare somrar har parken varit öppen fram till halv åtta på kvällarna. Nu stänger de redan klockan tre, eftersom ledningen har dragit ner på personal.

Hon tror att Grekland och Aten som stad förlorar på att inte stimulera turismen.

– Om de som sitter i regeringen är smarta ser de till att vi får mer pengar och kan förändra det här. Nu har flera turister påpekat att de är besvikna för att de inte hunnit hit, säger hon.

Utanför Agorans grindar sitter tiggare, liksom på de flesta platser i staden. Flest finns på tunnelbanan. Så fort det går av en kommer en ny på vagnen. Det spelas dragspel, av både vuxna och barn, dessutom förekommer en hel del vanligt tiggeri. Tandlösa män och kvinnor i slitna kläder förklarar bedjande sin situation och sträcker fram handen till resenärerna i den ruskande tågvagnen. Men de får sällan några pengar. Grekerna verkar vana, nästan avtrubbade. Kanske ser de inte längre de här människorna. Kanske har de helt enkelt inte råd att ge bort värdefulla delar av sin lön. Eller kanske är tiggeriet satt helt i system, vilket servitören Mikel Cepele försöker framhålla.

– Tiggarna på gatorna är inte greker, alla är utlänningar, säger han.

Mikel kommer själv från Albanien från början men har bott i Grekland till och från sedan 1993. Han har också hunnit bo i både Italien och USA.

– Det går att få jobb här. Jag fick jobb. Grekerna sitter hemma och ber sina föräldrar om pengar, säger han.

Han arbetar tillsammans med sin grek­iska kollega, Anastasio Vourekas, på den lilla turistrestaurangen Maíandros. Anastasio menar dock att det bara är inom turismen som det går att få jobb så enkelt som Mikel Cepele påstår. Och kanske i byggbranschen.

– Byråkrati är det största problemet i Grekland. Pengarna bara försvinner. Och inom den privata sektorn jobbar folk som vi – för mycket, säger Anastasio.

Efter 22 år som servitör och inkastare vet han vad han pratar om. Ofta blir det elva timmar om dagen. Anastasio Vourekas säger själv att allt han gör är att jobba och sova. Liksom majoriteten av alla grek­er som inte jobbar statligt är han inte med i facket. Han menar att de bara bryr sig om sina egna och skiter i alla andra.

– När det är strejk i tunnelbanan skapar det bara problem för folk som ska till jobbet. Politikerna, som skulle behöva påverkas, åker ändå i sina dyra bilar. Jag tycker att det är bättre om vi försöker förstå problemen och hitta lösningar i stället för att skapa inbördeskrig, säger Anastasio Vourekas.

Många vill ändå föra fram sin mening. Under de tre år som krisen har pågått har de grekiska fackförbunden strejkat i flera månader.

Och det finns skäl att protestera. Förutom den generella arbetslösheten i landet, som ligger på närmare 30 procent, är ungdomsarbetslösheten rekordhög. Enligt EU:s statistikbyrå, Eurostat, är 59,4 procent – nästan två tredjedelar – av alla arbetsföra under 25 år, utan jobb.

Det kan jämföras med 23,5 procent i Sverige. I februari var 8,9 procent av hela den svenska befolkningen arbetslös.

På Syntagmatorget, framför parla­mentsbyggnaden, har flera stora demonstrationer hållits, bland annat en i maj 2010, som blev så våldsam att tre personer dödades. Fortfarande händer det ofta att olika grupper samlas för att protestera på torget. Även om det är lugnt just den här dagen.

I solen på den stora trappan sitter 31åriga Maria Michael. Hon är sedan några månader tillbaka arbetslös.

– Flera av mina bästa vänner är det också. För två år sedan hade de bra jobb, som journalister, nu är det omöjligt att få något nytt, säger Maria Michael.

Hon flyttade till Aten från Cypern 2009. Så hon menar att hon, som kommer utifrån, inte kan ställa några krav, även om hon såklart försöker hitta jobb.

– De säger att det håller på att bli bättre, men så är det inte. Situationen är svår, särskilt för vår generation. Förhoppningsvis blir det bättre för nästa.

Maria och hennes väninna, Agapi Demiskidou, tror att det gäller att agera, och inte bara vänta på bättre tider.

– Vi behöver hitta nya sätt att tänka. Vi kanske måste återvända till jordbruket mer. Vi kan inte bara förlita oss på att få en anställning, säger Maria Michael.

Läget i Europa är bräckligt. Grekland är långt ifrån ensamt om stora skulder. Trots en tillväxt i Tyskland är de tidigare förhoppningarna om en återhämtning i hela eurozonen till sommaren inte längre särskilt troliga.

I januari i år godkände Greklands parlament ytterligare skattehöjningar, trots protester. Nu närmast väntar ytterligare en delutbetalning av lånen, på 2,8 miljarder euro. Villkoret är den här gången att de offentliganställda ska bli 150 000 färre under de kommande två åren, rapporterade TT i mitten av mars.

Nyligen skrev också Dagens industri att Greklands ekonomi backar för sjätte året i rad. Landets BNP sjönk med 5,7 procent under tredje kvartalet i fjol, jämfört med samma kvartal året innan.

Trots detta var minskningen ändå mindre än väntat under det här årets första månader, och förhoppningen är att minus ska bytas till plus senast nästa år.

Men för stora delar av det grekiska folket är de ständiga prognoserna, positiva eller inte, svåra att glädjas åt i vardagen. För dem är krisen långt ifrån över.