Krönika. I estetiska sammanhang kallas kritik för ”bedömandets konst” – det är alltså en konst att ge och ta emot kritik. Nu för tiden pratar vi mindre om kritik och mer om feedback – den omtalade återkopplingen som är avsedd att vägleda och förbättra.
I teorin är feedback ett kraftfullt verktyg för tillväxt och utveckling men i praktiken är det en skör balansgång mellan att erbjuda värdefulla insikter och att såra eller i värsta fall krossa en annan människa.
För några månader sen fick jag en så kallad feedback som gjorde att jag bröt ihop. I två veckor var jag helt handlingsförlamad (och i ärlighetens namn tog det lång tid innan jag var ”på banan” igen).
När någon ger dig feedback får du inte ifrågasätta eller förkasta feedbacken, du får ej heller försvara dig eller förklara varför du har gjort si eller så. Du ska förstå feedbacken, ta till dig den och göra de nödvändiga förändringarna.
Ett vanligt problem med feedback är bristen på konkretion. ”Du behöver förbättra din presentation” ger ingen vägledning om hur man faktiskt ska göra det. Konstruktiv kritik är specifik och ska peka ut områden där förbättringar kan göras. Konkreta förslag hur man ska gå till väga bör ingå i feedbacken. Att ta hänsyn till den specifika situationen, målet med feedbacken och mottagarens personliga stil och behov är avgörande för att feedbacken ska vara effektiv.
En annan fallgrop är att blanda ihop feedback med personliga åsikter eller värderingar. Att ge feedback handlar inte heller om att tillfredsställa egot. Feedback förvandlas då till en effektiv härskarteknik.
Ju mer jag tänker på den feedback jag fick, inser jag att den inte hade med mig att göra. Den förtäckta feedbacken hade ett helt annat syfte – personen ville känna sig bättre, duktigare och mer överlägsen än jag och genom att använda en välkalibrerad och manipulativ teknik maskerad som feedback lyckades hen. Det var en brutal erfarenhet, men nästa gång jag möter en ulv i fårakläder kommer jag att vara beredd.
