Färgstarkt ”pyssel” föll juryn i smaken
Månadens medlem. – Galet, barnsligt och helknäppt. Det ser ut som om dagisbarn har gjort det.Så beskriver transportaren Anneli Gomér sin konst som föddes ur en 40-årskris och växte till sig på andra sidan Öresund. Nu är hon för andra året i rad med bland utställarna på Runös vintersalong.
Anneli Gomér närmade sig 40 och kände att hon måste göra något annat i livet. Hon trivdes bra med jobbet som väktare i Södertälje, det var inte det. Hon behövde bara något … mer.
På en semesterresa hade hon träffat några danskar och när de skildes åt med ett ”vi hörs” så tänkte väl ingen att de faktiskt skulle göra det. För det är ju sånt man säger. Men den här gången skulle det bli annorlunda.
Danskarna bodde i Aalborg. Anneli försökte mota ålderskrisen i grind och åkte dit för att se sig omkring. Skulle hon rent av kunna tänka sig att flytta dit? Bara så där? Varför inte! När hon i samma veva ramlade in i kärleken, blev beslutet att flytta plötsligt väldigt enkelt. På jobbet gick hon ner till halvtid, arbetade två veckor i sträck och tog sen nattbuss och färja till Danmark. Det var där nånstans pysslandet började.
– I Danmark slår man på stort vid kalas, säger Anneli. Och de firar ofta. Helst ska man skriva en sång med ny text till gammal melodi. Det kunde ju inte jag på grund av språket.
Anneli la i stället allt krut på omsorgsfullt och personligt inslagna paket. Det blev riktiga små konstverk som snabbt väckte uppmärksamhet. Det här var ju kul! Hon började samla grejer, skrot och korn och diverse prylar som kunde komma till användning.
Anneli hade tid, veckorna i Danmark var till för att bara vara. Göra det hon kände för. Och på den vägen blev det. Paket blev till konstverk och konstverk blev till paket.
Efter sju år flyttade Anneli hem till Sverige på heltid. Hon började jobba mer men hade fått smak på pysslandet. Det blev hennes sätt att varva ner efter en lång dag på jobbet med mycket surr, liv och rörelse. När Runö förra året startade Vintersalongen, för konstnärligt skapande medlemmar i LO-förbunden, bestämde hon sig för att skicka in något. På skoj.
– Jag fyllde fem lådor med olika grejer och kallade alltihop för ”Nedslag hos familjen Andersson”. Det visar en familj som ska på semester. Det var riktigt galet.
Aldrig trodde hon att Familjen Andersson skulle få finnas med bland de antagna konstverken. Så när hon fick besked att hon faktiskt blivit accepterad, fattade hon ingenting. Va? Kom hon in?
– Jag tänkte att men herregud, vad jag gör jag där? Jag får gå dit med en svart sopsäck över huvudet.
Men uppenbarligen faller hennes galenskaper Runö i smaken. För i år är hon med igen, nu som enda medlemmen i Transport dessutom. I år är hon här med tre färgstarka tavelramar, fyllda med tapetbitar, ballonger, garn, paljetter och knappar, sorterade i olika färgskalor.
Nej, det finns ingen som helst tanke bakom verken, säger Anneli Gomér. När andan faller på tar hon fram sin låda ur klädkammaren med allehanda pryttlar och börjar klippa och klistra. Det blir som det blir.
Till Vintersalongens konstnärspresentation har hon skrivit så här om sig själv:
Något som inspirerar mig är färg och mönster
Kanske något galet som hänger i ett skyltfönster
Eller en bit från en kasserad skjorta eller tröja
Mycket jag finner när jag i förråden skall röja
Sen är det bara att klippa och klistra det man behöver
Och montera ett lock eller glas och ram över
Och nej, den här gången känner hon inte att hon behöver dra en sopsäck över huvudet. Men något proffs vill hon inte kalla sig.
– Nä, det här är snarare början på en hobby. Och det är förstås kul att berätta i sitt cv att man har varit här!
