Efter pensionen tänker Tony Blomberg snickra och bli morfar. Han berättar om åkaren som ville säga upp en chaufför. Förhandlingarna avslutades aldrig. Men efter ett år ringde arbetsgivaren upp och sa: ”Nu har jag inte råd att betala bilen längre.” Då hade föraren fått lön utan att arbeta i ett år och haft skåpbilen kvar.

Göteborgsavdelningen. "Och vem fan är du? Dig ska jag nog dra latmasken ur!" Så röt arbetsledaren när lastbilsföraren Tony Blomberg började på åkeriet. Han engagerade sig fackligt och blev ombudsman, men nu stundar pensionen.

Lagom till första maj lämnar Tony Blomberg jobbet som åkeriombudsman. Då har drygt tre decennier gått sedan han parkerade lastbilen på företaget Godsservice (uppköpt av Tobiassons som ”saligen insomnat”). Och klev in som regionalt skyddsombud på Transports Göteborgsavdelning.

Dessförinnan hade han varit både skyddsombud och klubbordförande på åkeriet med arbetsledarna Långe-Bengt och Nisse. De satt på en låda och skrek ut uppdragen till chaufförerna. Cigarettröken låg tät i deras lilla kyffe till kontor, och då och då rök förare och chefer ihop och slogs. Handgripligen.

När Tony Blomberg kom till avdelning 3 hade den rykte om sig som toppstyrd.

– Nu vågar jag säga att vi är bäst. Här arbetar goa gubbar och gummor och vi hjälps åt när någon får för mycket jobb.

Tony Blomberg var med om ett par vilda strejker när rutterna skulle läggas om på åkeriet, efter uppköp. Han har sett styrkeförhållandena skifta från fördel arbetare och fack till fördel arbetsgivare och Svenskt Näringsliv.

– Anställda har blivit mycket räddare och juridiken har tagit över hos parterna. Innan vi sätter tryck på arbetsgivarna ska åtgärderna allt som oftast först godkännas av förbundsledning, juristbyrå och fan och hans moster. Är det lagligt, undrar man oroligt.

Rädslan kom efter att en salladsbar i Göteborg sattes i blockad av facket, anser han. Arbetet stoppades för att ägaren vägrade teckna kollektivavtal och debatten gick het.

Själv har Tony Blomberg satt en rad företag i blockad genom åren. Varje tecknat avtal och nybildad klubb har lyst upp jobbet. Allra mest gillar han att ”tjöta” med medlemmar på möten, försöka få dem att engagera sig fackligt.

– Den här coronan har ställt till det så förbannat, att vi ska förhandla digitalt med arbetsgivarna. Det tjänar säkert de mest på.

De större åkerierna sköter sig oftast när det gäller löner och semestrar. Det är sämre med de många små, konstaterar Tony Blomberg. Han skickar en känga till vissa ”ruffelåkare som skriker om att utländska åkerier trasar sönder branschen”, fast de själva inte betalar vettig lön.

– Redan när milpengen kom såg vi vad som var på väg. Men medlemmarna blev galna när vi försökte stoppa den. De ville köra så mycket som möjligt och dumpade branschen. Ihop med arbetsgivarna.