Facket i Uganda slåss mot aidsepidemin
I Östafrika är hiv och aids fortfarande ett stort problem bland yrkeschaufförer. Vid gränspassagerna mellan Uganda och grannländerna Kenya och Rwanda kan förarna bli stående i flera dygn. Här är prostitutionen utbredd. Transportfacket ATGWU driver två informationscentra där förarna kan få råd och stöd.
Att köra långtradare i Östafrika är tufft och stressigt. Vägarna är bedrövliga och fulla av hål. Utöver bilar trängs fotgängare och cyklister.
– Det går aldrig att slappna av när du kör mellan Kampala i Uganda och Sudan, säger den ugandiska lastbilschauffören Juma Masali, som i tio år kört en Scania.
Han är full med lovord över den svenska bilen.
– Ingen bil slår en Scania när du kör på dåliga afrikanska vägar. Den går och går och behöver nästan aldrig repareras.
Jag träffar Juma Masali på ett informationscenter om hiv/aids som transportfacket ATGWU driver i Kampala. Överallt i lokalerna sitter och står lastbilschaufförer. I ett rum får en chaufför råd av en kurator. I en större sal demonstrerar en hälsoupplysare hur kondomer ska användas.
Förutom informationscentret i Kampala driver ATGWU ett center nära gränsen mot Rwanda och Kongo. Facket arbetar sedan flera år med ett projekt för att informera yrkesförare om hiv/aids. Projektet stöds av Internationella Transportarbetarefederationen, ITF.
Mark Mwanika är ombudsman i ATGWU:
– Utöver information om vikten av att skydda sig delar vi ut kondomer och genomför snabbtester för att se om en person är hiv-positiv. Vi har personal som ger stöd och rådgivning,
– Chaufförer är en stor riskgrupp när det gäller spridningen av hiv/aids. De har en tuff arbetssituation, kör långa sträckor på bedrövliga vägar och olyckor är vanliga.
Mwanika befarar att många chaufförer som sätter livet på spel på vägarna tycker att säker sex inte är så viktigt. Inte minst när de blir sittande vid gränsen mellan exempelvis Kenya och Uganda eller mellan Uganda och Rwanda. Risken är att de under väntetiden på kvällarna tar ett par öl och därefter söker värme hos någon av alla de kvinnor som säljer sex vid gränsposteringarna.
Att hiv/aids-projektet behövs framgår av statistiken. En undersökning från 2012 visar att 6 procent av Ugandas totala befolkning är Hiv-positiv. Bland chaufförerna är siffran 13 procent.
Bara under 2012 delade ATGWU:s två informationscentra ut drygt en miljon kondomer. Mer än 8 000 chaufförer hiv-testades. Ibland också deras hustrur.
Föraren som lovordade sin Scania, Juma Masali, är 42 år, gift och har åtta barn.
– Utan tvekan är hiv-centret viktigt för oss chaufförer. Själv har jag hiv-testat mig två gånger. Båda testerna var negativa, säger han.
Jumas liv består till större delen av arbete. Lastbilen är dubbelbemannad och han och en kollega turas om att köra. De sover som regel i bilen, som rullar 15–16 timmar per dygn.
Juma förklarar:
– När man kör på Sudan är det bra att vara två chaufförer. Utöver de livsfarliga vägarna är det oroligt i Sydsudan. Risken att bli överfallen och rånad är stor. Jag är lika rädd för sudanesiska soldater som för alla beväpnade milisgrupper som finns i landet.
– Har vi otur kan vi bli sittande fyra dygn vid den sudanesiska gränsen. Detta trots att vår last normalt är 50 ton socker och ris.
Hemma i Kampala väntar Jumas hustru. Förutom att ta hand om de åtta barnen, 2–16 år gamla, säljer hon grönsaker på marknaden.
– Eftersom arbetslösheten är hög i Uganda får jag försöka jobba som chaufför så länge jag orkar. Gick det skulle jag pensionera mig när jag är 50–55 år men det är nog att vara för optimistisk, säger Juma.
Hans lön är 350 000 ugandiska shilling i månaden, ungefär 140 dollar.
– Det är inte mycket att försörja familjen på, inflikar han.
Utöver kostnader för mat, el och hyra för familjens lilla hus går en stor del av Jumas lön åt till barnens skolavgifter och skoluniformer.
– Barnen är min och min hustrus livförsäkring. Det finns inget som är viktigare än att satsa på dem, anser Juma.
Kollegan Abdallah Suleman, 48 år, har en mer komplicerad familjesituation. Han har kört lastbil, numera en DAF, i 30 år. Abdallah har en familj i den kenyanska hamnstaden Mombasa och en familj i Kampala.
– Jag har tio barn och bor oftast hos min hustru i Mombasa, förklarar Abdallah.
I många år har han kört från Mombasa i Kenya till Kampala i Uganda, med Rwandas huvudstad Kigali som slutdestination. Enkelresan tar sju–åtta dagar beroende på vilket skick vägarna är i.
Abdallah Suleman har kört för samma åkeri länge och tjänar ungefär 160 dollar i månaden.
– Det är bättre än på många andra arbetsplatser. Fast jobbet sliter på kroppen. Jag kör som regel 16 timmar per dag, från fyra på morgonen till åtta på kvällen. Normalt sover jag i bilen.
– Var 20:e dag träffar jag min familj i Mombasa. Min hustru är hemmafru. Både mina vuxna barn i Kampala och den yngre kullen i Mombasa har gått eller går i skolan.
Varför blev du chaufför?
– När jag var 18 år fanns inte mycket annat att välja på i Uganda. Min uppväxt var fattig och mina föräldrar hade aldrig råd att låta mig och mina 13 syskon gå i skolan. Först när jag blev vuxen lärde jag mig hjälpligt att läsa och skriva. Därför är det viktigt för mig att mina barn får en grundläggande skolutbildning.
Abdallah är sedan länge medlem i
ATGWU.
– Tryggheten i att vara organiserad är värdefull, du vet att du kan få hjälp av facket om det skulle bli något problem.
Han har besökt hiv/aids-centret flera gånger.
– Jag testar mig regelbundet så att jag vet att jag inte är hiv-positiv. För oss chaufförer är det värdefullt att vår egen organisation erbjuder tester och rådgivning gratis, eftersom hälsovård och hälsoupplysning i Uganda annars är dyrt.
Under rundvandringen på informationscentret berättar Mark Mwanika att han började på ATGWU för tre år sedan. Han är socionom och arbetade tidigare i nio år med att informera om hiv/aids i Uganda för olika frivilligorganisationer.
– När jag fick möjlighet att börja arbeta för transportfacket tvekade jag inte. Facket är en massorganisation med unika möjligheter att nå ut. Steg för steg försöker vi utveckla hiv-projektet till att bli långsiktigt och ekonomiskt uthålligt.
Mark framhåller att informationscentren också välkomnar chaufförer som kommer från grannländer som Kenya, Tanzania, Kongo och Rwanda.
– Hiv/aids är ett så stort problem i Östafrika att det vore fel att utesluta personer som vill testa sig. Till våra center kommer också kvinnor som tvingats prostituera sig för att bli testade och få råd.
Att chaufförer i ATGWU är en stor riskgrupp är inte konstigt, tycker Mark.
– Arbetets karaktär innebär att de ibland är borta i flera månader från sina familjer.
Hur ser människor i Uganda i dag på
hiv/aids?
– Med åren har öppenheten ökat. Varje ugandisk familj har på något sätt drabbats av hiv/aids genom att en familjemedlem eller nära vän har avlidit i sjukdomen.
Enligt Mark har Uganda arbetat på tre sätt för att förhindra spridningen. Det har handlat om att uppmuntra till avhållsamhet, till att förespråka trohet inom äktenskapet och genom att dela ut kondomer. Länge innebar detta att antalet hiv-positiva minskade. Men när utländska biståndsorganisationer minskade på det ekonomiska stödet för utdelning av kondomer ökade åter antalet hiv-positiva.
– Tyvärr förenades den kristna högern i USA och president Bush, den katolska kyrkan och konservativa muslimska länder i beslutet att bara ge stöd till projekt som predikade avhållsamhet och sex inom äktenskapet. För bekämpningen av hiv/aids i Afrika var Bushs presidenttid åtta förlorade år!
Mark säger att de flesta chaufförer är traditionellt gifta, men ibland har de ”fruar” längs vägen. Risken är därför stor att en hiv-positiv chaufför sprider smittan till sin riktiga fru, som han kanske bara träffar var tredje månad.
Utöver resurscentren arbetar ATGWU med uppsökande verksamhet. Fackliga informatörer söker upp chaufförer på terminaler och vid gränsövergångar.
Bromsmediciner är i dag gratis i Uganda. Av den omkring en miljon ugandier som är hiv-positiva är det dock bara drygt 300 000 som regelbundet får mediciner.
– För mig är fortfarande det viktigaste budskapet att alltid använda kondom, säger Mark.
Är du optimist om möjligheten att stoppa epidemin?
– Bara om det upptäcks ett verkningsfullt vaccin. Mycket handlar dessutom om en attitydförändring. Många chaufförer anser riskerna är större när de kör på de dåliga vägarna än att bli hiv-positiv.
Är det viktigt att facket engagerar sig?
– Absolut, svarar Mark. Lyckas vi engagera och entusiasmera våra medlemmar lika mycket kring hiv/aids som när det gäller att få upp lönerna är mycket vunnet.
50-årige Joel Kalenzi kommer fram och berättar att han i sex månader varit arbetslös, i väntan på att hans åkeri ska köpa en ny bil.
– Att gå utan jobb är tufft. Du får bara betalt den tid du arbetar. Det lilla sparkapital jag hade försvinner snabbt. I Kampala har jag hustru och tre barn att försörja. Barnen som är 24, 22 och 20 år studerar på universitet. Det innebär att jag bekostar deras studier. Den senaste tiden har jag tvingats låna av en vän.
I väntan på bilen besöker han ofta det fackliga resurscentret i Kampala.
– Här träffar jag kompisar, spelar lite kort och biljard. Det är bra att centret drivs i facklig regi. Jag har varit medlem i många år och tror på den fackliga idén att vi tillsammans kan förbättra våra villkor.
