Frida Bergström jobbar som miljöarbetare på Eskilstuna Strängnäs Energi och Miljö.

Mötet. Frida Bergström är fjärde generationens miljöarbetare och fackligt skyddsombud. På vinterhalvåret kombinerar hon arbetsmiljöarbetet med att hoppa in där det behövs, på sommaren kör hon en specialbyggd kärltvättsbil.

Klockan är sju på fredagsmorgonen och skiftet har just dragit i gång för miljöarbetarna på Eskilstuna Strängnäs Energi och Miljö på återvinningsanläggningen just söder om stan. Det är en sval morgon i april och Frida Bergström har dragit på sig varseljackan och ryggsäcken hon fått från LO. Hon går in på kontoret och hämtar nyckelknippan till soprummen i ett fack och knappar in koden till sopbilarnas nyckelskåp.

– Jag tar KOB:en, säger hon till kollegorna i trafikledningen.

Problemet är bara att den redan är ute. En annan sopbil fick problem dagen innan. Så kan det gå.

Därför blir det några minuter extra att gå över anläggningen bort till garaget. Vi går förbi fordonsvågen på höger sida. Tittar vi åt vänster ser vi en höjd med en återvinningscentral där personbilar kan rulla in och sortera sitt avfall.

Frida öppnar dörren till garaget. Morgonljuset strålar in genom garageportarnas små fläckiga fönster. Bara en sopbil står kvar, den är nästan klar. Men inte helt.

– Vi hade skyddsrond på den i måndags.

Skyddsrond är ett ord för de tillfällen då arbetsgivare och arbetstagare gemensamt går igenom arbetsmiljön. Vid det här tillfället rörde det sig främst om den fysiska arbetsmiljön. De upptäckte också vissa saker som behövde rättas till.

Frida pekar på balken där kärlen kläms fast. Där saknades en signaltejp, som varnar för klämrisken. Och så var stegen väldigt låg.

– De tänker inte på att vissa av oss inte är så långa, säger Frida.

Sopbilen är några år gammal. De andra från samma årgång har sålts vidare. Men den här skickades till Finland för att byta påbyggnad. Bilen kan fortfarande ta sopor men eftersom kärltvätt ingår i hushållstaxan har bolaget fixat en sopbil med inbyggd kärltvätt.

Frida Bergström är skyddsombud på arbetsplatsen. Det är därför hon fått ansvaret för kärltvättsbilen.

Det är nämligen så att det tar en del tid att vara skyddsombud.

– I början var det svårt för mig att ta tid för det fackliga. Men nu tar jag den tid som behövs och jag gör det för allas skull. Vi har hittat ett sätt som får det att gå ihop. Det är ganska ofta jag behöver gå och hjälpa någon eller vara med på en riskanalys. Som jag ser det finns det många fördelar med att vi samverkar om arbetsmiljön. Jag sätter inte käppar i hjulet utan finns där för att alla ska ha det så bra som möjligt. Om jag är med från start kan vi slippa många problem längre fram.

I praktiken innebär det att Frida är resurs under vinterhalvåret. Hon hoppar in där det behövs en extra hand, som när någon behöver en till kollega i bilen eller om det kommer en extra beställning på sophämtning.

– Det är skönt att inte se samma soprum hela tiden. Jag tycker också att det är roligt att få jobba med olika kollegor.

– Under sommarhalvåret kör jag kärltvättsbilen och kan vara flexibel.

Nu är bilen tillbaka och redo för Frida. Nycklarna ligger i skåpet och vi går till bilen. Hon sätter sig i förarsätet och skjuter fram stolen. Hon letar i fickorna. Men var är förarkortet? Aj då. Det ligger fortfarande i kärltvättsbilen sedan riskanalysen på måndagen. Frida biter sig i läppen och går tillbaka till garaget igen. Hon skriver ut remsan och försöker hålla humöret uppe. När hon sätter sig i dagens sopbil är leendet tillbaka på läpparna och hon gör en anteckning på färdskrivarremsan som förklarar varför kortet varit aktivt i flera dygn i sträck.

Nu rullar bilen in mot stan. I det första soprummet hon möter är det kaos.

– Det verkar inte vara meningen att jag ska få göra någonting i dag.

Hushållssopor ligger i plastkärlen och virke ligger i papperskärlet. I mitten av rummet finns en balk. Lutad mot den står en ensam käpp.

Frida går tillbaka till sopbilen igen och tar upp en padda. Hon fotograferar soprummet och gör en felanmälan.

– Jag kan inte ta tillbaka det här. När det är felsorterat måste de komma tillbaka hit med en annan bil. Om jag tar det här nu förstörs all återvinning.

Är det besvärligt?

– Det är som det är. Jag kan inte göra någonting åt det, säger Frida, fortfarande med ett leende på läpparna.

Felanmälan och bilder går in i systemet. Det kommer att leda till att en extra faktura skickas till fastighetsägaren och snart går vi över vändplanen till nästa stopp.

– Kunden lär vara van vid att det ser ut så här. Det var inte ens fullt i kärlen för hushållssopor men de verkar inte ha brytt sig om att kolla i vilket kärl soporna kastades.

Nästa soprum ser betydligt bättre ut. Bara några få saker är felsorterade. Det löser Frida själv genom att baxa över det i rätt kärl.

Att jobba med att ta vara på andras skräp gör att man får en annan syn på miljö och sopsortering.

– Jag förstår hur viktigt det är. Ibland kan jag bli lite polis och ifrågasätta när någon gör fel. När jag är hemma hos föräldrarna kan jag säga till om pappa slänger godispapperet fel. Det har blivit något av en arbetsskada.

Frida är tyst i några sekunder och säger sedan:

– Men överlag tycker jag att folk är hyggligt bra på att sortera.

Frida Bergström är fjärde generationens miljöarbetare, eller sopgumma som hon också säger. Före henne kom pappa, farfar och pappas morfar. Hennes syster jobbade också på det kommunala bolaget en tid.

Men yrkeslivet började med något helt annat. Direkt efter studenten började Frida jobba som undersköterska och det fortsatte hon med i 15 år. Men till slut fick hon nog.

– Det finns en hel lista med anledningar.

Den första är att bemanningen var tajt. Hon jobbade natt. Tio timmar utan rast och ensam om att ha ansvar för två avdelningar.

Lön för mödan var en heltidslön på 23 000 kronor i slutet. Problemet var bara att hon jobbade 75 procent.

– Jag tjänade så lite att jag var tvungen att jobba extra inom psykvården och för kriminalvården.

Till slut blev det för mycket och Frida gick in i väggen. Då valde hon att omskola sig och gick en lastbilsförarutbildning på yrkesvux. 2019 fick hon extrajobb som sopgumma. Då hon sökte jobb på bolaget var systern också anställd där. Men hon fick absolut inte berätta det då Frida sökte jobb.

– Jag ville inte komma in på en räkmacka utan ville bedömas som alla andra. Och när jag väl hade fått jobbet var vi båda överens om att vi inte skulle sitta och jobba i samma bil. Om man hårdrar det så bytte hon aldrig arbetsgivare. Eskilstuna Strängnäs Energi och Miljö är ett kommunägt bolag. Men lönen är högre och arbetstiderna mycket bättre.

– Jag behöver inte jobba extra för att få det att gå runt längre. Jag tror att det är för att jag gick från en kvinnodominerad bransch till en mansdominerad. Mitt förra jobb var ett kvinnoyrke och det enda jag kunde göra för att få upp lönen var att byta yrkeskategori. Men störst skillnad är ändå arbetstiderna, säger Frida.

– Jag har arbetstider som gör att jag som ensamstående inte behöver ta hjälp av barnvakt och jag får vara ledig då vänner och familj är lediga – efter att ha jobbat ungefär varannan helg i 15 års tid.