Davids krönika. Vad har strulet inom Transportstyrelsen, sopstrejken i Stockholm och hamnkonflikten i Göteborg gemensamt? Vad är det som förenar dessa olika former av kaos i ett enda ord? Outsourcing!
Transportstyrelsen outsourcade sin IT-avdelning till ett företag med 400 000 anställda och hoppades på att ingen skulle läcka uppgifter. Göteborgs kommun sålde ut en sin hamn till ett jätterederi – och hela Sveriges infrastruktur håller på att rasa samman. I Stockholm auktioneras sophämtningen ut vart femte år till lägstbjudande. Förrförra gången vanns den av några ungdomar som ville ha tid och pengar till surfresor. Katastrofen var även då ett faktum. I år kräver Reno Norden tretton procents avkastning – på sopgubbarnas bekostnad – med ett sopberg som resultat.
Men det har inte alltid varit såhär. Varför har vi till exempel haft statliga stambanor sedan 1860-talet? Ett statligt telenät sedan Bell uppfann telefonen och gemensamt ägd skola och sjukvård?
Statens kaka är liten men säker, sa man förr och det gällde också kommunerna och landstingen. Just för att man sköter sådant som alla är beroende av och som måste fungera.
Det gick inte att tänka sig en situation där tågen slutade gå för att ett transportbolag gick i konkurs (Som Stockholm – Oslolinjen under en period). Skolan var till för att lära, lika för alla. Syftet med vården var just att vårda.
Idag ser vi resultaten politikernas önskan att leka affär med näringslivet. Stora delar av den gemensamma sektorn håller på att falla isär under trycket av ”marknaden”.
Något måste göras – och det nu. Som att definiera vilka behoven är i samhället och för vem? Befolkningen eller några få rika.
Och det finns alternativ. Som SRV Återvinning, ägt av sex kommuner söder om Stockholm. Här sker inga upphandlingar, sophämtningen rullar på år efter år utan strejker eller konflikter.
I slutänden är det en klassfråga. Kolonialismen har nått vägs ände, inga fler områden finns att annektera. Då ger man sig på den egna befolkningen. I grunden handlar det om en gigantisk överföring av pengar. En aldrig sinande ström av kapital från medborgarna till några få besuttna.
Allt ska offras på kapitalets altare. Fast när sophögarna växer och råttorna förökar sig ohejdat, tågen står still, vården brakar ihop och till och med Svenskt Näringslivs Peter Jeppson medger att sopgubbarna är värda sin lön. Då har privatiseringarna nått vägs ände.
