Krönika. När jag var liten grabb brukade vi dra en lånad husvagn söderut. Kanske stannade vi redan vid Byske Havsbad, eller så hamnade vi vid någon camping i Umeå. Helt säkert visste jag att resan hade ett oändligt långt stopp på Ikea i Sundsvall. Morsan skulle titta på varenda sak och på den tiden fanns ingen smartphone eller platta att roa sig med. Kanske är det det traumat som ligger bakom de kalla kårar jag känner så fort jag hör ordet husvagn.
Någonstans kan jag förstå att vissa vill ha husbil. Men hur tusan har folk råd?
Tält däremot. Alltid för varmt eller för kallt. Lyhört som en plastpåse. Ändå en av de smartaste uppfinningar som finns. Särskilt när uppfinningen kompletteras med det vackraste Sverige gjorde innan demokratins införande: Allemansrätten.
Jag och min sambo köpte ett tält för en massa år sedan under en tid då vi hade låglönejobb och tomt på kontot i slutet av varje månad. Tror vi betalade 700 spänn för ett tvåmans tunneltält. Det vägde kanske lite men det gjorde ingenting. Två somrar i rad slängde vi in det i skuffen på bilen. Vi bor tyvärr i Stockholm och åkte norrut på semestern.
Första sommaren med tältet var ingenting planerat. Vi gick in på Naturum vid Skuleberget vid E4:an strax norr om Docksta och frågade den kunniga personalen om tips. Snart hade vi kört över E4:an och ner till parkeringen vid Skuleskogens naturreservat. Med ryggsäckar lastade med tunga sovsäckar, tunna liggunderlag, en hel del vatten och alldeles för mycket vin gick vi längs vandringsleden vid vattnet. Efter sex kilometers slit kom vi fram till Tärnättholmarna. En halvö med anvisade tältplatser, färdigkluven ved och en ensam sandstrand i en vik.
Vi reste tältet mot vattnet och på kvällen eldade vi, grillade korv, rökte Camel och drack billigt rödvin.
På morgonen vaknade jag trött. Hade knappt sovit en blund. Varje liten fågel som sjöng eller näbbmus som prasslade fick mig att vakna. Och varje gång jag vaknade spände jag öronen, rädd att det var en galen tältmördare utanför som skulle sticka kniven genom duken på vårt fina nya blå tält. Jag minns det ändå som lyckliga dagar.
För priset av en natt på ett stadshotell fick vi en underbar resa och minnen för livet.
Ibland är det skitjobbigt att tälta, men jag älskar fortfarande att göra det. Jag älskar att det är något nästan alla har råd att göra, priset för det underbara betalas enbart med slit (och dålig sömn). Tänk så underbart det vore om världens, och inte bara naturens, rikedomar fanns fritt tillgängliga för alla som är beredda att svettas.
