Krönika. Äntligen närmar sig våren! Denna tid på året då hoppet gror och allting med ens blir lättare. Vårblommorna med sina vackra färger sticker upp ur dikena, tussilago och snödroppar – och snart nog kommer påskliljorna.
Tyvärr finns också mörka moln på vår ljusnande himmel. Kriget i Syrien och den upptrappade konflikten i Turkiet är ett. Av alla de människor som tvingats fly från Syrien är jag säker på att det stora flertalet inget annat vill än att åka hem igen, och bygga upp sin framtid där i stället för att bli hunsade någonstans i Europa. Men för att deras dröm ska gå i uppfyllelse måste kriget upphöra.
Snart ska vi fira första maj, och då kan vi ställa krav på att världens ledande politiker gör allt som står i deras makt för att få slut på kriget. Vi måste också se till att det ordnas demokratiska val och att en legitim regering bildas. En regering som kan räkna med finansiellt stöd från västvärlden för att återuppbygga en av de äldsta civilisationerna i världen.
Ett annat mörkt moln är den amerikanska valrörelsen. Socialisten Bernie Sanders har visat att framför allt Amerikas unga vill se förändring: Bort med individualismen och kapitalismen och släpp fram det gemensamma och kollektiva. En allmän sjukförsäkring torde stå högt upp på Sanders önskelista, liksom på många amerikanska familjers. En önskan som i USA kan utlösa enorma maktstrider.
Sanders motkandidat bland demokraterna, Hillary Clinton, har medvind i primärvalen. Det förvånar en del bedömare. Glastaket för kvinnliga politiker i Amerika är metertjockt. Det är mer sensationellt om en kvinna väljs till president än när Barack Obama, en afro-amerikan, valdes till samma ämbete för åtta år sedan.
Men det som verkligen oroar är Donald Trump, som ser ut att sopa banan med sina motståndare i det republikanska partiet.
Trump är vulgär och provocerande. Han drar sig inte för att uppmana till våld. Vid flera av hans framträdande har människor som har en annan uppfattning blivit bryskt avvisade. Det har till och med förekommit misshandel av meningsmotståndare i möteslokalen.
I varje demokrati hade en presidentkandidat omedelbart tagit avstånd från denna typ av beteende. Men inte Donald Trump. Det finns exempel på hur han, till publikens ofattbara glädje, mer eller mindre uppviglat folk att ta till våld mot dem som inte delar hans uppfattning.
Hans politiska budskap har så här långt sträckt sig till att han vill deportera elva miljoner papperslösa, införa ett totalt stopp för muslimer vid den amerikanska gränsen samt låta bygga en mur mellan USA och Mexiko. En mur som för övrigt skulle byggas av underbetalda mexikanska arbetare.
Nu är Trump inte den första som hyllar nationalismen med en våldsretorik. Att han har många anhängare beror säkert till stor del på att en enkel nationalistisk retorik kan få starkt fäste i tider med rädsla och stora sociala förändringar, och det är precis det som händer i USA just nu.
Låt oss alla hoppas att det inte blir Donald Trump som ska svära presidenteden utanför kongressen i Washington den 20 januari 2017.
Fotnot: Redaktionen har stängt av kommentarsfältet eftersom Lars Lindgren under rådande avtalsrörelse inte har någon möjlighet att debattera sin krönika.
