Det våras för nostalgin
Trendig känsla. Från medicinsk diagnos till varma känslor inför anblicken av försvunna glassar på GB:s karta eller Putins dödliga fantasier om ett förlorat imperium. Nostalgi tar sig många uttryck. Under långa perioder ett hånat känslouttryck. Men det verkar våras för nostalgin igen.
Marcel Prousts madeleinekakor i På spaning efter den tid som flytt. Ronny och Ragge i Byhåla. Hollywoodklassikern Dimmornas bro och svenska schlagern Lyckliga gatan från 1967. Låtsasruiner i 1700-talets England. William Morris mönster och Prerafaeliternas konst – i dubbel bemärkelse. Eller politiska ledare som talar om sin längtan tillbaka till en annan tid – enklare, tryggare, där det syntes vad tavlorna föreställde eller när det egna landet var stort och mäktigt.
Nostalgin finns som en underström i alla exemplen. Oavsett om det handlar om luktminnen från barndomen, raggare i en fiktiv svensk håla, ett försök att snabbt fixa fram ruiner som ser ut som lämningar från Romarriket eller om rivna kåkar i Solna. Eller för alltid förlorad kärlek, mot fonden av London vid andra världskrigets utbrott.
Medicinsk diagnos
Från början var nostalgi en rent medicinsk diagnos, som definierade sjuklig hemlängtan. Som fick soldater ute i fält att tyna bort av sorg. Själva ordet är en sammansättning av grekiskans nostos (hemkomst) och algos (smärta).
Diagnosen användes bland annat i USA, efter amerikanska inbördeskriget (1861–1865). Det var veteraner som då fick diagnosen nostalgi, men i dag kanske diagnosticerats med posttraumatiskt stressyndrom.
Men betydelsen ändrades efter relativ rätt kort tid, och fick från mitten av 1700-talet främst en beskrivning av en känsla, en klang av bitterljuvt vemod.
Hett i brytningstider
Hur modernt det är med nostalgi har däremot varierat kraftigt sedan känsloaspekten fick övertag. Nostalgi tycks vara särskilt hett i brytningstider. Ett exempel är den brittiska Arts- and Crafts-rörelsen i mitten av 1800-talet. De hyllade hantverket, som en motkraft till massproduktion i den moderna industrins födelseland. Mest känd i dag är kanske William Morris (1834–1896), vars mönster till tapeter och textilier åter blivit inredningsideal mer än 150 år efter sin tillkomst. Och, lite ironiskt, så massproducerade att nutida designmagasin varnar för att mönstren är uttjatade.
Mindre känt är kanske också att William Morris skrev böcker och agiterade för socialism. Även företrädarna för de samtida Prerafaeliterna hade ett starkt socialt engagemang fast det ofta enbart är deras målningar som folk känner till. Gruppen av konstnären önskade en återgång från den massproducerade konst de menade att industrialismen fört med sig. De ville ha en mer äkta konst, den före den italienska konstnären Rafael (1483–1520).
Dödlig form
Nostalgin kan också ta sig andra, långt mindre charmiga uttryck. Den kanadensiska författaren och debattören Naomi Klein tar i en essä, publicerad i nättidningen The Intercept, upp en dödlig form av känslan som hon menar förenar Rysslands ledare Vladimir Putin och USA:s tidigare president Donald Trump: Nostalgin över ett förlorat imperium. Om längtan bort från den ekonomiska kollaps som följde Sovjets fall, respektive om längtan att göra Amerika stort igen.
Klein menar också att den farliga sortens nostalgi varit drivmedel för de lastbilschaufförer som blockerade den kanadensiska huvudstaden Ottawas gator under närmare en månad hösten 2021. Att deras längtan tillbaka till en bättre, ”enklare” tid, för ursprungsbefolkningen var en tid då deras liv inget var värt i jämförelse med framdragandet av oljepipelines.
Lindra smärta
Men till sist en positiv nyhet: Nostalgi kan minska uppfattningen av smärta. Det konstateras i forskning, publicerad i den amerikanska medicintidskriften Neuroscience i mars i år.
Forskare vid det kinesiska Liaoninguniversitetet Normal University och landets vetenskapsakademi har funnit att bilder som utlöser barndomsminnen kan kopplas till att deltagarna upplevde svagare känslor av smärta, rapporterar nyhetskanalen CNN.
