Ordförandeord. Ett händelserikt år närmar sig sitt slut. Jag ska inte summera allt som hänt men i backspegeln kan jag konstatera att Transport har haft att göra.
För min egen del måste jag i alla fall säga att höjdpunkten var att få ert förtroende att leda vårt fantastiska förbund i ytterligare fem år. En uppgift jag är stolt över och ödmjuk inför.
I detta års sista ordförandeord tänkte jag dela med mig av några rader om plattformsekonomi, eller gigekonomi som förespråkarna gärna kallar det. Nu vet vi att det inte handlar om att man tar ett gig här och ett gig där utan att det för de allra flesta är ett vanligt heltidsjobb, minst, fast med mycket sämre trygghet, lön och villkor.
Nu i december förlorade vi en dom i arbetsdomstolen. Vi företrädde en medlem som arbetar som matbud på Foodora men har tvingats till att bli egenanställd. Vi hävdade att medlemmen var anställd och skulle vara berättigad till allt vad det innebär medan Foodora hävdade att han genom egenanställningsföretaget var bemanningsanställd. Domstolen gick på företagets linje och tyckte att vår medlem var bemanningsanställd. Varför är det intressant att ta upp ett förlorat mål då? Jo det visar faktiskt att den svenska modellen kan fungera även för egenanställda. Ivrare för denna ”moderna” anställningsform hävdar ofta att den svenska modellen måste moderniseras för att kunna hantera dessa innovativa anställningsformer. Sanningen är såklart tvärtom. Egenanställning är för de allra flesta ett påtvingat ok i paritet med medeltida anställningsformer och absolut inget modernt eller innovativt. Det finns inget modernt över dåliga arbetsvillkor, det är tvärtom en tillbakagång och inget annat.
Min slutsats är att den svenska modellen verkar klara sig även mot denna attack från riskkapitalister och skrupellösa entreprenörer. Inom ramen för vår vanliga partsmodell kan vi alltså hantera även dessa människor på arbetsmarknaden. Egenanställningsföretagen ska alltså betraktas som bemanningsföretag och inget annat. Med hjälp av bemanningsavtalet kan vi ge arbetstagarna bättre villkor och företagen blir tvungna att ta ansvar. Det ska bli oerhört spännande att se hur de här firmorna ska försöka krångla sig ur ansvaret nu, men jag gissar att sista ordet inte är sagt.
Med denna reflektion vill jag bara passa på att önska ett gott nytt år. Jag hoppas ni får en välbehövlig paus tillsammans med nära och kära. Och jag hoppas att den här nya regeringen får tummen ur och ser till att vi klarar elräkningar och bränslepriser trots att de tydligen märkt att det är lite mer komplicerat än vad de lät påskina i valrörelsen. Kära regering – verkligheten är här för att stanna och något ni måste förhålla er till – även om det verkar vara en nyhet för er.
Vi ses 2023.
