Dåtidens sjötaxi krävde sin kvinna

Starka arbetare. Vackra och väna? I 1600- och 1700-talens Stockholm var det starka armar och vassa tungor som gällde i den knivskarpa konkurrensen om kunderna. Roddarmadamer skötte dåtidens taxi – mellan stans holmar.

Yrkeskvinnorna kallades också rodderskor, roddarfruar, roddargummor och roddarkärringar. Historikern Sofia Ling vid Uppsala universitet lutar åt det mer neutrala ”rodderskor”.

Roddarmadamer klingar mer Bellmanskt, men ger ändå en vink om att det var gifta kvinnor eller änkor, inte roddarmamseller, som satt vid årorna.

I en stinkande, myllrande och tättbefolkad stad, som saknade broar.

I sin bok Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650–1750 ger Ling en spännande inblick i kvinnornas arbetsliv. Boken ingår i ett större forskningsprojekt, där svenska arbetsförhållanden granskats ur ett könsperspektiv under åren 1550 till 1800. Forskarnas slutsats är att kvinnorna tog betydligt större ansvar för familjens försörjning än man tidigare trott.

Samtidigt var kvinnorna omyndiga. Som döttrar stod de under faderns beskydd och som gifta under makens. Ändå steg deras status som fruar. Gifta kvinnor kunde söka tillstånd från Stockholms handelskollegium om att få bedriva ”roddtaxi” från bestämda kajplatser och trappor.

Blev kvinnorna änkor fick de också rätt att ta över männens verksamheter inom handel och hantverk och bestämma över sina barn – även sönerna.

Som nutida kvinna skulle jag nog föredra änkeståndet, men Sofia Ling beskriver tvåsamheten och två försörjare som den tidens ideal. Ensam var inte stark. Änkor och änklingar gifte gärna om sig för att slippa sitt ”bedrövliga och ensörjande änkestånd” och återvända till det ”tvådelade” ansvaret.

Det är ”omvittnat att människor i 1600- och 1700-talens Stockholm levde i en fattigdom och misär som vi har svårt att föreställa oss i dag”, skriver Ling.

Stockholms handelskollegium vakade över fördelningen av säljplatser för fisk, bröd, frukt, grönsaker, roddfärder och så vidare vid stadens kajer och torg. Att bara ställa sig rakt upp och ner och ”mångla” varor (försäljarna kallades månglerskor och månglare) gick inte an.

Nästan all näringsverksamhet styrdes strikt av lagar och regler och organiserades till stor del utifrån ett skråsystem. Det avgjorde vilka män som fick ägna sig åt skomakeri, bageri, perukmakeri och så vidare.

Rodderskorna tillhörde inte något skrå, men kvinnorna organiserade ändå sitt arbete och samarbetade i ungefär samma skråanda som männen. Det är genom att djupdyka i kvinnornas klagomål, så kallade suppliker, till stadens manliga handelskollegium som Sofia Ling fogat samman en bild av kvinnornas arbetsliv.

I Stockholms stadsmuseums bokserie Blick (nummer 37) skriver Elisabeth Brenning om roddbåtstrafiken som inleddes på 1600-talet och pågick en bit in på 1800-talet. ”Trots att det var tungt att ro ansågs kvinnor lämpliga för arbetet. Transporter på land, med häst och vagn, sköttes av män”.

Rutterna var fastlagda mellan stadens kajer, men rodderskorna kunde också anlitas för att ro långt in i Mälaren, som till Arboga. Två kvinnor krävdes vid årorna och färden gick ibland långt upp i ytterskärgården.

Roddtiderna var också reglerade och på söndagar och kyrkliga helgdagar skulle både åror, madamer och deras roddarpigor vila. Att folk skötte sig övervakades av illa sedda uppsyningsmän.

Roddarfruarna beskrevs ofta som hårdföra kvinnor som svor, snäste av folk och vägrade ro förrän båten var full. I karikatyrer tecknades de som vassnästa och manhaftiga. Men. Kvinnorna var egenföretagare och hade, själva eller ihop med andra, investerat i en eller flera båtar. Säkert behövde de vara munviga och bestämda mot både kunder och manliga konkurrenter. För det kunde gå hett till med våldsamma konflikter kring taxiverksamheten – som i våra dagar.

Sofia Ling tar upp ett fall 1734. Då vittnar en grupp rodderskor i kammarkollegiet om hur timmermän och skeppspojkar överfaller dem med påkar och kastar sten för att jaga bort kvinnorna.

Och ta deras plats.

”Otillbörlig konkurrens inom deras yrkesområde”, klagar kvinnorna. Något vi också känner igen från vår tid …