Blytung musik på riktiga verktyg
Månadens medlem. Jan Spanedal är inte bara sopgubbe, fackligt aktiv och terränglöpare. Han spelar riktigt tung industrimusik också. Vinkelslip, borrmaskin och oljefat är några av instrumenten.
– Vi gillar musik, men det är bara halva grejen. Det ska se coolt ut också. Uttrycket och uppträdandet är viktigt, säger Jan Spanedal.
Kontrasten är enorm. Jag har precis tittat på videon till låten ”death by torture” (död genom tortyr) där en hårt monstersminkad Jan Spanedal äter kackerlackor och ser galen ut. Hans bandkollega, betongarbetaren Kjell Jonsson, släpar omkring på stora kedjor, köttyxor och en gigantisk klubba samt misshandlar en kvinna i en smutsig industrilokal. Allt ackompanjerat av tunga basgångar, dova vrål och metalliskt trummande.
Nu sitter vi i köket i villaidyllen Bromsten norr om Stockholm och dricker nybryggt kaffe. Studion ligger i källaren och i ett förrådshus i trädgården brukar Jan och Kjell repa inför framträdanden med deras band ”Marsupium Massacre” (fritt översatt: pungdjursmassaker).
Jan verkar vara världens snällaste kille och skrattar ofta till när han entusiastiskt berättar om den blytunga musiken.
– Vi gillar allt som har med industri att göra. Design, ljud och alla fina maskiner som finns på en byggarbetsplats. Att bara använda gitarr, bas och trummor är så begränsande.
– Jag skulle vilja kalla det vi gör ”äkta industri” – till skillnad mot annan industrimusik där någon står bakom en laptop och trycker.
Ska man kalla det musik eller oljud? Jan Spanedal vill gärna kalla det en blandning mellan konst och musik. Han och bandkollegan Kjell Jonsson experimenterar med olika ljud och ingen show ska vara den andra lik. Marsupium Massacre är det enda band i Sverige som uttrycker sig med riktiga verktyg i stället för vanliga instrument, men i Japan är genren större och det finns flera band.
Jan Spanedal har varit i Japan tre gånger på turné, en gång med Marsupium Massacre och två gånger med den japanska noicegitarristen Jinmo som i dagarna släpper sitt 165:e album.
– Han spelar med munnen, skakar gitarren och uttrycker saker som jag aldrig sett någon annan göra.
På turnén fick Jan ett helt helt bord fyllt med grejer, bland annat skrot, en wokpanna, en skridsko och ett ninjasvärd.
– Sedan var det bara att spela!
När Jan Spanedal inte klär sig i gasmask, spelar på ninjasvärd, bankar på oljefat eller sminkar sig till monster och spelar in tortyrvideos, så jobbar han som sopgubbe. Han kallar jobbet sin passion och kan inte tänka sig något bättre.
– Man får jobba med kroppen och vara utomhus. Det är bra arbetstider och goa arbetskamrater. Det har allt som ett drömjobb har.
Dessutom är Jan Spanedal fackligt aktiv och har flera förtroendeuppdrag.
– Många tycker att de inte har tid att engagera sig fackligt. Men har de tid att få sänkt lön då? säger han skämtsamt.
Han är inte med i något parti, utan kallar sig ”politisk vilde i vänstersörjan”.
Michail Romanov, en av familjens två ryska nakenkatter (döpt efter den ryska tsarfamiljen som avrättades under ryska revolutionen), klättar upp på husses axlar, medan Jan berättar om sina scenkläder. Det senaste tillskottet är en latexdräkt, specialbeställd i Japan. För att komma i den krävs att man smörjer in hela kroppen med olja och får hjälp med påklädningen.
– Hur ska jag beskriva den… det är en av de finaste dräkterna i världen!
Hittills har Marsupium Massacre mest uppträtt på klubbar. Men ibland förväntar sig publiken en vanlig konsert och blivit besviken.
– Folk vill att det ska låta som på radio med vers och refräng. Vi måste bryta oss ur musikgenren och ta oss in i konstvärlden i stället. Där är allt tillåtet och där kommer vi att hitta rätt fans.
Nu smids planer på en konsert på en bilskrot. En show som ligger närmare konstperformance än rockkonsert.
– Vi ska micka upp en vinkelslip och några maskiner, så att allt är helt integrerat. Sedan ska vi massakrera en bil. Vi kanske avslutar med att slänga in en molotov cocktail och släcker med en pulversläckare.
Jonas Ohlin
