Krönika

Banta eller inte?

Davids krönika. Sommaren har varit ljuvlig, lugn, fridfull och med mycket god mat – ja kanske lite för mycket. En viss extra rondör kunde spåras både på mig och på kollegorna vid jobbstarten. Kanske borde man göra något åt det?

För mig finns det i så fall två delvis motstående problem. Jag blir sur och less av att vara hungrig. Och fet av att äta för mycket.

Jag måste ta den där extra mackan på eftermiddagen annars kan jag bli farlig. Kanske inte för andra utan mest för mig själv. Och till exempel ringa arbetsledaren eller vd:n och säga några mer eller mindre väl valda ord.

Förvånansvärt ofta klarar jag mig ändå. Mottagarna kan till och med lova ändring i något ärende. Antagligen för att ordmassan som väller ut ur mobilerna får deras trumhinnor att vibrera. Och för att de inser att jag inte skulle tveka att ringa upp kungen om så behövdes.

Men på sikt är det förstås inte så bra och jag äter för att slippa blodsockerfallet och utbrotten – och blir allt fetare.

Det är väl så för oss som varit med ett tag och börjat våra

”karriärer” med tungt kroppsarbete, att vi lärt oss äta. Men på senare år har vi listat ut hur vi ska komma undan det tyngsta slitet och är mer stillasittande på jobbet.

Matvanorna har vi dock kvar och lassar in vad vi kommer över från tallriken, som om vi snart skulle handlossa trettio ton kaffesäckar.

Förr var lunchen eller frukosten ett slags njutning. Att vila och att få fylla på kroppen med nytt bränsle. Nu kan tallrikarna med backning faktiskt bli till ett dödligt hot.

Tjugo kilos övervikt frestar till exempel på knän och rygg (som att bära på en tjugokilos säck hela dagarna), hjärtat tar stryk och risken för stroke ökar.

Själv väger jag för mycket, 98 kilo på 185 centimeter, med ett mycket tveksamt BMI. Jag tänker ofta på mat och tycker att jag kan vara värd en bulle nu när det är så varmt/kallt, för att solen skiner eller för att det regnar eller snöar.

Jag tror inte på hetsbantning à la Oprah Winfrey som gick ner 30 kilo på några månader och hämtade lika mycket fett från ett slakteri och visade i sin tv-show (hon var snart lika fet igen).

Min metod är att äppelbanta, att alltid ha frukt med mig. Att aldrig äta upp allt på tallriken utan lämna en tredjedel eller hälften. Att satsa på sallad i stället för kött och feta såser. Och inga bullar!

Visst, hungrig blir jag men får å andra sidan nöjet att längta lite efter mat. Och visst kan jag bli förbannad ibland, men man måste inte alltid vara alla till lags!

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Aj, aj, lägga handen i en myrstack … Gör det inte ont? ”Nej, det kliar lite”, hävdar insektskocken Ola Albrektsson. Så gör han för att fånga myror till dagens insektstacos. Myrorna smakar syrligt, som citron och lime.

Käka myror?

Nymat. Hos insektskocken Ola Albrektsson kittlar de dödsskönt i kistan. Och ger en syrlig smak på tungan – både tillagade och levande. Vi pratar nymat över några insektstacos i det gröna.

Att bygga ett hus tillsammans

Davids krönika. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.