Krönika. Europa behöver tillväxt, inte åtstramning. Det som nu händer med skapandet av Europapakten innebär ett tvång för de länder som har euron som valuta liksom för de länder som väljer att ansluta sig till paktens bestämmelser.
I och med anslutningen till pakten accepteras en hård ekonomisk styrning från EU-nivå. I pakten stadgas ett strikt finanspolitiskt ramverk som säger att ett lands årliga budgetunderskott inte får överstiga en viss nivå som andel av BNP.
Det som är det allvarliga i detta är just att underskottet beräknas på årsbasis, inte över en konjunkturcykel – det vill säga sju år, vilket är det normala beräkningssättet i nationalekonomin.
Det råder dock delade uppfattningar om vad som verkligen gäller. Både regeringen och sossarna och nu också LO anser att texten inte explicit säger att underskottet ska beräknas årsvis. Jag delar inte den uppfattningen. Som jag läser det är det en årlig utvärdering som ska ske, och om en stat inte fullföljer kraven på att ha en budget i balans, eller överskott i budgeten, kommer automatiska mekanismer att slå till.
Dock verkar det som om Kommissionen har att föreslå hur snabbt budgeten skall komma i balans. Det finns ett undantag från detta, vilket framgår av artikel 3 C som definieras i artikel 3.3. För att få avvika från en expansiv finanspolitik krävs så att säga att det föreligger ”exceptional circumstances”.
Varenda en av oss torde väl anse att det är viktigt med ordning och reda i finanserna. Inget konstigt med det. Men för ensidigt fokus på åtstramning leder till negativa konsekvenser för Europas löntagare. Det riskerar även leda till stora nedskärningar i välfärden. Speciellt för de länder som har en relativt stor välfärdssektor som exempelvis Sverige.
Vad Europa behöver är åtgärder som, med respekt för olika arbetsmarknads – och välfärdsmodeller, sätter fart på tillväxten. Då är det viktigt att kunna arbeta under en finanspolitisk flexibilitet. Exempelvis krävs det endast ett riksdagsbeslut här i Sverige för att ändra det finanspolitiska ramverk som vi arbetar under. Man kan ju bara tänka sig hur lång tid det skulle ta för att göra samma förändring på EU-nivå.
Problemet som jag ser det är att pakten snarare tar fasta på finanskrisens symptom än dess orsaker. Vad man missar är att valutaunionen består av för heterogena ekonomier i en för homogen europolitik. Dessutom föregicks situationen av en bankkris där stater under åren 2008–2009 tvingades ingripa för att rädda det finansiella systemet.
Felet var att bostadspriserna hade tillåtits skjuta i höjden och att bankerna hade fått låna ut alldeles för mycket, med för stora risker. När bubblan slutligen sprack, tvingades staten ta hand om problemen och den offentliga skuldsättningen rusade i höjden. Till detta var staterna nödd och tvungna, alternativen var allt för skrämmande. Den nu föreslagna finanspakten kommer inte att ge mycket skydd mot nya kriser, när orsakerna till dem ligger i den privata sektorn oavsett intentionerna med den.
Genom pakten överges dessutom det nationella självbestämmandet över statsbudgeten till förmån för ökad EU-kontroll. Finanspolitiken tar således ett stort steg från de demokratiskt valda församlingarna till tjänstemännen i Bryssel. Detta är kanske det den allvarligaste invändningen mot pakten.
Sammanfattningsvis kan jag för en gångs skull hålla med Europafacket när de säger att europakten endast handlar om åtstramning och budgetdisciplin, som tvingar paktländerna att följa en skadlig procyklisk finanspolitik med alltför strikta regler i en tid då de flesta ekonomier är för svaga och arbetslösheten för hög. Pakten kommer att leda till en press nedåt på löner och arbetsvillkor. Deltagarländer som inte följer bestämmelserna kan dras inför EU-domstolen som kan utdöma böter.
