Debatt. Dåliga villkor, taskiga miljöer, låga löner, långa arbetspass och chefer som blundar. Unga arbetstagare som sliter och kämpar under fruktansvärda förutsättningar. Arbetsmiljön i nutidens Sverige.
Jag läste i dag om den 21-åringe metallarbetaren som fick 55-procentiga brännskador efter en arbetsplatsolycka för två år sedan. Arbetsgivaren ansåg att det arbete han skulle göra, tillsammans med sin kollega, skulle utföras på två dygn. Ett arbete som enligt experter bör ta cirka två veckor.
Det hela slutade med brännskador och ett dödsfall. 21-åringen kan fortfarande inte leva ett normalt liv efter sina skador. Hans kollega och vän lever inte alls. Vem har då tagit ansvaret för detta? Ingen. Har företagen bett om ursäkt för det misstag som i princip tog två unga killars liv? Nej.
När jag läste om detta och lyssnade på intervjun med 21-åringen började jag tänka på något jag själv jobbat med på senaste tiden, nämligen dagens arbetsmiljö på olika arbetsplatser. Är det ens någon som bryr sig längre? Vi arbetstagare har gett upp, till arbetsgivarens fördel. Ingen säger något längre, vi måste hålla tyst och stå ut. Eller?
Arbetsmarknaden är i mina ögon en katastrof. Bostäderna är dyra och högskoleplatserna fylls snabbare än någon hinner blinka. Självklart ger detta arbetsgivarna en möjlighet att utnyttja desperata och panka ungdomar. Det är ju rena guldläget för företagen. Vi unga vuxna gör i dagens läge i princip vad som helst för att försörja oss. Jag har själv jobbat tiotimmarspass utan rast, jag har själv pendlat genom hela Stockholm klockan 05.00 för att bemanna en kassa i en Ica-butik jag aldrig hört talas om. Jag har arbetat på ställen utan något som helst avtal, vissa utan anställningsbevis. Jag har jobbat för obefintlig lön.
Jag har känt och känner många personer, som fått både fysiska och psykiska skador på grund av sin arbetsplats. Är det inte ryggproblem på grund av omänskligt tunga lyft dagligen, så är det depressioner eller utbrändhet på grund av alldeles för långa och stressiga arbetsdagar. Jag har själv haft arbetsgivare och chefer som väntar tills den dagen någon faktiskt blir skadad. Då har vissa agerat, andra inte. Ingen lyssnar under tidens gång. Ingen är villig att förbättra arbetsmiljön.
Anser de att vi helt enkelt ska nöja oss? Vi har jobb, vi ska vara tacksamma för det. Att det skadar vår hälsa och vårt välmående är inte särskilt viktigt.
Eftersom vi ofta inte erbjuds fasta anställningar kan vi åka ut om vi inte sköter oss. Vi byts ut lika ofta som man byter blöja på ett spädbarn. Har vi ont i kroppen, känner oss orättvist behandlade, saknar rätt utrustning eller anser att vi får för dålig lön, ja då kan vi lika gärna söka nytt jobb. Det finns tusentals arbetslösa ungdomar i Sverige som kan jobba med dåliga villkor i några månader. Sedan kan arbetsgivaren byta ut dem också och ta emot nästa gäng.
I mina ögon är det inte ett dugg konstigt att ruljangsen på personal hos företagen är så pass stor. De kan ju i princip utsätta oss för vad som helst, de vet att vi är desperata.
När vi vågar stå på oss och sätter ner foten, då kan vi säga tack och hej.
Jag har på min egen fritid, tillsammans med ett antal eldsjälar, arbetat med att förbättra min egen och mina kollegors arbetsmiljö och villkor. Arbetsgivaren har – inte särskilt förvånande – arbetat emot oss. Dragit ut på problemen, försökt slingra sig undan. Anställt ny personal som håller tyst och nöjer sig.
Det är jobbigt, tufft och kräver energi, men vi måste börja stå på oss! Vi måste få företagen att se oss som människor, inte leksaker man kan byta ut eller reklamera så fort de går sönder på grund av att man lekt med dem på fel sätt.
