Alf får Hudiksborna att lätta sitt hjärta
Månadens medlem. Ett brokigt förflutet och många törnar av livet har gjort taxichauffören Alf Lindgren till rena rama psykologen bakom ratten. Vi åkte till Hudiksvall för att höra om död, elände och livets allvar.
Kroppen säger mer än munnen, säger Alf Lindgren. Somliga kan säga att de mår bra, men han ser sorgen i ögonen. Han har haft många år på sig att bli en bra människoläsare.
– Jag är inne på elfte året som nykter alkoholist nu. När min fru ville skiljas, och en kusin till mig samtidigt dog ung, började mitt missbruk eskalera i mitten av nittiotalet. Jag jobbade på ambulansen då. Hur spriten gick ihop med jobbet är en gåta. Det fanns dagar då jag var i tjänst riktigt bakis.
– Efter 19 år på ambulansen slutade jag, mer eller mindre på grund av missbruket. De ville omplacera mig till kulvert-råtta men det ville inte jag. Jag är utbildad undersköterska och började jobba nätter på ett vårdhem i stället. Samtidigt tog jag extrakörningar för Fonus, åkte och hämtade folk i hela Hälsingland som tagit livet av sig. Det var både hängningar, skjutningar och drunkningar. Jag har sett det mesta och haft med många anhöriga att göra.
För 14 år sedan tröttnade Alf på sjukvården och tog taxikort i stället. Och fortsatte supa. När mamma och en kompis dog ungefär samtidigt tänkte han supa ihjäl sig. Men så somnade han en natt stupfull, liggandes på E4:an.
– Jag blev väckt i fyllcellen av en arrestvakt som brukade jobba extra på taxi. Så vi kände varandra. Jag försökte gömma mig, jag skämdes så mycket. Hörredu, sa han, nu måste du göra något åt det här. Och sen gav han mig en tjuga till bussen. Där satt jag, en nerpissad 46-årig trebarnspappa. Vad fan skulle jag göra av mitt liv? Dagen efter gick jag ner till kommunens beroendecentrum och därmed var det tvärslut.
– Vet du var världens längsta halvmeter finns? Den går från huvet till hjärtat. Man måste känna att man verkligen vill bli fri för att lyckas. En del av dem jag kör säger att de aldrig kommer ur sitt missbruk. Vill du verkligen? säger jag. I så fall följer jag med dig, jag kommer på måndag och så åker vi tillsammans till beroendecentrum. Jag har lyckats ett par, tre gånger, men för det mesta finns de inte där när jag kommer.”
När Alfs son Peter var 27 år körde han ihjäl sig. Han var också missbrukare, tog framför allt amfetamin. På väg till en kompis somnade han bakom ratten. Efter det la flera av Peters kompisar av med drogerna. Och kom till Alf, som jobbade som alkohol- och drogterapeut, för att få hjälp. Alf mäktade bara inte med att ha terapi med Peters vänner och slutade.
– Ibland säger jag till dem jag kör, om jag ser att de har problem med droger. Framför allt har det blivit vanligare bland unga tjejer. Vi kan sitta kvar en halvtimme i bilen och tala. Jag brukar säga att jag vet vad jag pratar om.
– Jag pratar ofta om sorg och sorgearbete med mina passagerare. Oftast är det äldre som har mist en partner som vill prata, och oftast är det kvinnorna som tar upp det. Hur vi kommer in på det? Jo jag är mycket för det här med att sitta och sjunga eller vissla, oftast blir det psalmer trots att jag inte är religiös. Då kommer vi ofta in på kyrkan och sen är resten inte långt bort.
Eller, om de själva säger att de är ensamma, då frågar Alf hur de får dagarna att gå? De är glada att han vågar fråga. Sånt har betydelse, tror Alf. Att någon bryr sig, att någon ser. Många säger att det var skönt att få prata.
– Jag vill inte klanka ner på hemtjänsten, men de som jobbar där går hem till brukare, inte till människor. De har inte tid att knyta relationer. Som taxichaufför ska man inte bara vara rallyförare som kan köra i alla väder. Man ska också vara psykolog.
