Dagbok/del 1. En regnig och disig söndag stannar vi på en parkeringsplats utanför Arboga. Vi hälsar på två äldre bulgariska chaufförer som förbereder veckans mat på ett gasolkök uppe på flaket. De är påstridiga och vill att vi ska göra dem sällskap, veckans mat är pasta carbonara, ”Billigt och räcker länge”, säger de med ett leende.
Efter ett långt och trevligt samtal börjar vi prata om deras levnadsvillkor. Deras arbetsgivare skickar ut dem på arbetspass där de lever åtta månader i stöten i sina fordon, med en lön på 50 euro per dag. Denna lön inkluderar även traktamenten, chaufförernas timlön vill man inte ens tänka på. På deras trailer finns leveranser till lågprisbutiker som säljer matvaror med mera.
I vårt jobb inom ordning- och redaverksamheten kommer vi hela tiden i kontakt med chaufförer från öst som avlönas med hemlandets minimilöner. I vissa länder är det upp till arbetsgivaren att avgöra om de vill betala ut traktamente eller ej. Vi ser hur chaufförerna får vara tacksamma att ha ett arbete, fastän de måste vara hemifrån månader i sträck för en lagstadgad minimilön.
I Sverige har vi varit väldigt duktiga på att förhandla fram bra kollektivavtal, medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd, semester, försäkringar med mera då vi inte har några lagstadgade minimilöner. Detta är fackets och arbetarrörelsens förtjänst.
I dag hör vi tyvärr mer och mer att ”facket” börjar bli ett skällsord ute på golvet, eller så är det ett ord som cirkulerar men ingen jävel vet vad det är. Vi har glömt bort våra fackliga rötter.
I dag blir det mer och mer individuellt tänkande, man åker snålskjuts på vad facket förhandlat fram, man får avtalshöjningarna även om man inte är fackligt ansluten. Man vill hellre smutskasta facket, helst via sociala medier och tidningar, fast man inte har all fakta på bordet.
Men nu, kära arbetare, inom de närmsta månaderna, ska EU komma med ett förslag om att införa minimilön, för ALLA arbetstagare i unionen. Om detta går igenom kommer våra politiker att sätta nivån på de lägsta lönerna.
Är detta något vi ska acceptera? Ja, om man ska tro dem som står utanför facket, som säger att ensam är stark, och att man förhandlar bättre för sig själv. Men frågan är väl vilken rygg man ska åka snålskjuts på då?
Ordning- och redaverksamheten ställer sig frågan: Måste det verkligen gå åt helvete innan arbetare förstår vikten av vad fackföreningsrörelsen är? Och vad den har byggt upp under 100 år?
Nej, vår förhoppning är att arbetare organiserar sig i större utsträckning, att vi ska hjälpa våra systerorganisationer i öst att bygga upp sina organisationer och bli en stark arbetarrörelse i EU. Gör vi inte detta … kommer vi återigen att få stå där med mössan i hand. Vi tvingas acceptera arbetsgivarens villkor, med en lagstadgad minimilön som ersättning.
Tankar från en chaufför vi träffade:
”Under kommunismens tid kände man sig förtryckt, men jag hade mitt arbete på fabriken, vi hade en lägenhet, fick träffa familjen varje dag. I dag har EU-direktiven möjliggjort att på ett lagligt sätt utnyttja lågavlönad arbetskraft med lagstadgad minimilön för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Vi tvingas att vara borta från familjen månader i sträck. Vi blir tvingade till detta då det inte finns några jobb hemma.”
Så, är ni beredda på att skippa fredagsmyset med familjen och i stället tvingas jobba mer för att få ihop en lön som går att leva på, i stället för att ha ett starkt kollektivavtal som reglerar det mesta?
Bli medlem!
