Slambilsföraren Alida Günther och transportledaren Emilia Sjöberg-Björkroth tillhör den ökande gruppen unga kvinnor som tagit klivet in i transportbranschen.

Åkeri. En mans ord väger tyngre. Och män förväntas inte vara föräldralediga, medan kvinnor får frågan om barn på arbetsintervjun. Men tjejerna fortsätter strömma in. Vi har talat med två av dem.

Sedan 2019, när Emilia Sjöberg-Björkroth avslutade Vreta transportutbildning, har hon hunnit med att köra för bemanningsföretag på Posten, för Schenker, för Arla och för Road cargo där hon numera arbetar som transportledare.

Hon älskar att köra. Men ledproblem, tillsammans med en arbetsgivare som uppmärksammade hennes driv, innebar att hon fick ta ett kliv vidare. Numera ser hon vid de rekryteringar där hon medverkar att det är många kvinnor som söker:

– Nu tar kvinnor plats! Det är en väldigt positiv utveckling, och jag hoppas att det fortsätter så.

För sin egen del känner hon att bemötandet som chaufför har varit fint, men hon har sett tillräckligt för att känna att branschen har en bit kvar.

– Det var fortfarande väldigt mansdominerat när jag kom in, men som tjej tycker jag att jag fick ett fint bemötande. Däremot har jag fått se mer som transportledare, det är tufft att komma in i ledande positioner som kvinna.

Möts av överseende

En mans ord väger tyngre. En mans erfarenhet väger tyngre.

– Det gäller även chaufförer. Kommer en kvinna och påvisar att en linje inte fungerar så möts hon ofta av överseende – ”jaja…”. När män säger att något inte funkar tar man det mer på allvar.

Och så är det arbetsintervjuerna.

– I stort sett på varje arbetsintervju som jag har varit på har jag fått frågan om jag har barn. När jag sagt nej har svaret blivit ”bra”. Synen på föräldraskap i den här branschen är fruktansvärd.

”Kompis fick inte vabba”

Alida Günther, som är nyare i yrket, instämmer.

– En kompis fick höra att hon inte får vabba, att hennes kille behöver ta all vabb. Jag själv jobbar på ett kommunalt bolag, det är nog skillnad. Alla mina kollegor har barn och där fungerar det bra.

Hon blev klar med sin vuxenutbildning 2023 och har kört slambil sedan dess. Det är tungt och det är skitigt. Och även om hennes kollegor litar på att hon kan jobbet, så kan det se annorlunda ut ute hos kunden:

– Särskilt äldre herrar frågar om de kan hjälpa till att dra fram slangen eller lyfta på locket. Sedan hänger de över min axel och kollar så att jag tömmer brunnen ordentligt. Jag löser det genom att vara väldigt trevlig, och genom att visa att jag vet vad jag gör.

Och när hon kommer tillbaka nästa gång, då har kunden lärt sig.

Ständigt ifrågasatt

– Men tyvärr blir det en vana, detta att bli ifrågasatt. Har jag med mig en manlig kollega som jag ska lära upp, eller en manlig praktikant, så vänder sig kunden till honom. Det spelar ingen roll att det är jag som svarar på frågorna. De fortsätter prata över mitt huvud.

Hon är ung och hon är kvinna. Det innebär att hon ständigt tvingas bevisa att hon är bra på sitt arbete. Men förändringen kommer fort. Själv var hon den första kvinnan på bolagets slamavdelning när hon började för två år sedan.

– Först fanns nog lite skepsis. Det är verkligen ett fysiskt utmanande jobb. Men jag kan det här, det går bra för mig. Och nu har det kommit två tjejer till!