Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.
Men en liten iakttagelse: Minns tiden när vi grundade löneutvecklingen utifrån den solidariska lönebildningen där LO var, skulle vara, garanten för just solidaritet. Tyvärr blev det inte så bra.
En rad förbund såg med förtröstan på sin möjlighet att genom lokala löneavtal få betydligt större utfall än genom LO-avtalet. Det uppstod en skenande löneglidning. De förbund, som likt Transport stod kvar i det solidariska avtalet, blev klart distanserade lönemässigt.
Jag lanserade begreppet löneglidningslimousiner. Vi inom Transport såg hela tiden hur man gled förbi, medan vi höll till ute på vägrenen. Det som var bra då var diskussion och debatt om det orättvisa systemet.
Nu har vi det så kallade tvåprocentsystemet, som om något verkligen är ett orättvist sätt att bedriva lönepolitik samtidigt som det talas rätt mycket om ökade klyftor.
Med detta system får den som tjänar 50 000 kronor i månaden 1 000 kronor i lyft, den som tjänar 25 000 får 500 kronor. Så går det år för år och då är det inte underligt att det blir ökade klyftor. Men jämfört med förr är debatten väldigt lam. Man ser inte en skymt av kampvilja. Man säger att systemet är bra för Sverige, men ska det verkligen vara orättvisa som är bra för Sverige?
