Krönika. Var det bättre förr? Det beror på vem man frågar. Och vad man frågar om. Det som är bättre för den ene kan vara sämre för någon annan. Och även om vissa saker är bättre behöver det inte betyda att alla är det.
Såg på Rapport häromdagen, två mycket spännande inslag. De kom efter varandra och bildade en komisk – eller snarare tragikomisk – enhet, vilket säkerligen inte alls var avsikten. Först berättades det om den ständigt ökande bilförsäljningen i Sverige, och en nöjd representant för någon motorbranschorganisation förklarade myndigt att ”AB Sverige” går bra och att det finns gott om pengar.
Sedan följde ett inslag om miltals av räls som riskerar att spricka och det hopplöst eftersatta underhållet av järnvägen, och här rynkades det pannor och svårmodiga chefspersoner talade sammanbitet om prioriteringar, eftersom det tydligen var ont om pengar…
På 1970-talet kunde tåget från Kramfors till Sollefteå köra i 100 kilometer i timmen, i dag kör det i 40. Jag tillåter mig att tycka att det har blivit sämre utan att för den skull bli betraktad som hopplös nostalgiker.
Ungdomar i dag har det bra på många sätt, men allt är inte frid och fröjd, ett och annat var bättre förr.
Tillbaka till 1970-talet, det är där man brukar hamna när man ska berätta om något som var bättre – om man inte landar i förhistorisk tid förstås. Och sanningen att säga känns 1970-talet allt mer förhistoriskt.
I alla fall, jag gick ut i vuxenlivet någon gång kring 1975. Det fanns relativt gott om bostäder, miljonprogrammet hade nyligen färdigställts, och det fanns framför allt fortfarande omoderna hus med lägenheter av låg standard, kallvatten, om det fanns vatten alls, toalett i trappuppgången, om det inte var dass på gården, dusch i källaren, eller ingen alls.
För en 20-åring gjorde det inte så mycket, snarare var det lite bohemiskt charmigt.
Ofta var det andrahandskontrakt, eller tredje och till och med fjärde hand. Många, åtminstone i min bekantskapskrets, bodde i kollektiv, och flyttade fram och tillbaka lite hur som helst, vilket skapade en blomstrande informell bostadsmarknad.
Men framför allt var det oförskämt billigt. Jag hade efter bara några veckor hoppat av universitetsstudierna och började arbeta med att köra eltruck i kulvertsystemet på Sahlgrenska sjukhuset.
Då var det mycket lätt att hitta ett arbete, inte minst fanns det gott om enkla jobb inom den offentliga sektorn. En månads provanställning – på den tiden hade cheferna tydligen lättare att se vad folk gick för – och sedan var man fast anställd.
Och inte behövde man jobba ihjäl sig heller, om ni förstår vad jag menar. Vi led mer av tristess än av stress.
Lönen låg, om jag minns rätt, runt 1 700–1 800 per månad efter skatt, vilket egentligen inte var något vidare. Men, hyran var på en hundring – länge till och med mindre – och tillsammans med andra räkningar hade jag utgifter på omkring tio procent av min inkomst.
90 procent rätt in i fickan! Hur mycket skulle en ung människa i dag behöva tjäna ihop för att uppnå samma gynnsamma ekonomiska läge?
Jag kunde resa, hänga ute, umgås med vänner, det var en bra tid, så skulle alla kunna ha det.
Jag tror inte att man kan vrida klockan tillbaka. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men att bara döma ut tillbakablickar som nostalgi är att göra det lätt för sig. ”Vi är dvärgar som står på jättars axlar” – för att veta vart vi är på väg bör man se efter vad man står på och var man kommer ifrån.
