Krönika. En skeppssättning. Mälarens största ö, Selaön, är full av fornminnen. Och här högt liggande i det släpande höstljuset fäller stenarna långa sneda skuggor över det betade gula gräset. Skeppet tycks stäva rätt ut mot himlen, och kanske var det också meningen.
Gravarna, många infallna och kanske plundrade, ligger tätt här. De vidsträckta fält som brer ut sig långt nedanför gravfältet låg förmodligen under vatten när skeppet restes. Man rörde sig i båt. Man lade sina hövdingar och sina kära högt, för att undkomma vattnet. För att de skulle få vila i frid. Landhöjningen har sedan dess långsamt men säkert givit oss mer mark att bruka, givit plats för allt större stadsbildningar. Allt fler golfbanor. Miljonprogramsförstäder. Rosenbad. Turning Torso.
När man står där bland de 48 stenarna i skeppssättningen Åsa på Sela ön i Mälaren är det svårt att inte tänka på vatten. Trots att ön är så stor här att man inte ser något vattenglitter åt något håll. Bara fält och fält, några träd, och ännu flera fält. Det är i tankarna som vattnet kommer. Vilka enorma dimensioner det handlar om, det finns inga måttsatser att använda sig av. Det är världar av vatten som behövts för att fylla dessa områden. För att göra dessa landområden till havs- eller sjöbotten.
Man tänker på vatten, de vatten som krupit undan. Och man tänker på tid, all tid som förrunnit och som skänkt så många generationer liv. Plågsamma liv. Korta liv. Storslagna liv. Tjänande liv. Lycka. Välgång. Smärta. Längtan. Att avvara är svårt. Att avstå, som poeten Gunnar Ekelöf säger, att avstå. Det svåraste av allt.
Stenarnas skeppsform stävar ut mot tomrummet, som om det kunde segla i lufttomt rum. Vi lever kanske i den yttersta tiden. Det sägs att vattnen har börjat höjas igen. Att glaciärer smälter med en hastighet större är vi trott vara möjligt. Det ryktas att Hollands kuststäder kämpar med befästningarna, bygger högre vallar. Att öriken med hela kulturer i Stilla havet försvinner. Att hela länder kommer att sjunka under vår livstid.
Att avstå. Hur svårt är det? Oändligt svårt. Flygresorna till värmen. Till trendiga haket i London. Shoppingen i Barcelona. Den där mysiga, nästan privata stranden i Greklands övärld. Bilens frihetsrus. Vanans makt. Det praktiska. Den billiga och snabba energin, kolen, oljan. Syndaflod över hela vår jord. Det är någonting episkt över denna fantasi. Något bibliskt. Snart kommer väl Moses brakande med stentavlorna, också. Heliga buskar slår ut i eld i de öknar som också behagar bre ut sig. Guldkalven har vi ju dansat kring länge.
Det sägs att allt upprepar sig. Det är en kuslig tanke. På kort sikt. På lång sikt. Så mycket djävligt har hänt oss människor. Så mycket djävulskt har vi skapat och så mycket ont har vi gjort mot varandra. Men varje dag sker också under. Hjälpande händer sträcks mot människor på flykt. Det ges av ett överflöd men en del skänker också sin sista slant. Inför vattenmassor, öken och krig är faktiskt alla utsatta. För eller senare. Någonstans, står du där och möter mänsklighet och förståelse. Eller inte.
Vanans makt. Oron. Det praktiska. Det opraktiska är det enda praktiska i längden, för att åter tala med Gunnar Ekelöfs ord. Det opraktiska som lägger bekvämlighet och rädsla åt sidan. Det opraktiska som kanske är kärlek.
I skeppssättningen växer det tre svampar. Tre stora exemplar av stolt fjällskivling. Tack jord, så länge du finns, för de gåvor du i din outgrundliga generositet skänker oss.
