Ledare. Brunt är inte en färg som andra. I politiska sammanhang i Sverige har hetaste modefärgen hösten 2021 sedan länge ett helt annat symbolvärde. Står för rasism, exkludering, unken nationalromantik och blodsmystik.
Det blir bra tv när Jimmie Åkesson i SVT:s partiledardebatt får ett utbrott på Miljöpartiets Per Bolund som kallat honom blåbrun. Men frågan ”kallar du mig nazist?” är tom retorik. Naturligtvis vet Sverigedemokraternas ledare att ”brun” inte bara innefattar brunskörtade män, ideologiskt trogna följare av Hitler. Lika litet som dagens ”rasism” bara frodas bland övertygade rasbiologer av 1800-talssnitt.
Ordens betydelse ändras med tiden. Och kan givetvis ha olika innebörd för olika människor och grupper. Men mycket är också kollektivt förankrat. Säger någon att araber inte kan vara antisemiter, eftersom de själva tillhör semitiska folk, ligger det nära till hands att det handlar om – antisemitism. Ordet används i alla andra sammanhang bara specifikt om den slags rasism som riktar sig mot judar.
Vilka ord som uppfattas som politiska över huvud taget ändras också, liksom sammanhangen. Den så kallade avpolitiseringen har gått snabbt. Det har självklart flera orsaker. Privatiseringar, ökad individualism, minskad känsla av samhörighet med den egna socioekonomiska gruppen. Sin egen klass, för att använda ett ord som verkar vara tillbaka på agendan sedan några år.
Inom parentes kan man ju undra varför så många politiker, oavsett färg, verkar ha gett upp sitt inflytande över stora områden i samhället. Låtit makten flytta, som om det handlade om en naturlag i globaliseringens flodvåg. Det är väl inte konstigt om allt färre människor engagerar sig politiskt om inte ens företrädarna verkar tro på möjligheten att påverka? Om det blivit så att flertalet köper förklaringsmodeller om att det antingen handlar om personligt ansvar (sköt dina egna tänder!) eller världsomspännande fenomen (de som bestämmer sitter i USA!).
Att människor alls diskuterar politik, och pratar om samhällsfrågor, gynnar traditionellt sett partier till vänster. Liksom att sakernas tillstånd över huvud taget uppfattas som möjliga att påverka. Bara den som inte vill ha förändring tjänar på avpolitiseringen. Så de politiska samtalen är centrala. Kanske behövs dock lite nyheter i ordförrådet? Eller inte. Vad sägs om jämlikhet, solidaritet, avtal och rättvisa?
