Krönika. Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.
Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905–1910 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.
Det låter kanske inte så upphetsande, men är i själva verket ett av de viktigaste bidragen till den moderna vetenskapen. Ammoniaken möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, och det har blivit än viktigare i våra dagar.
Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.
Tyvärr hade upptäckten, som så ofta i den moderna vetenskapen, en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser i vapenindustrin och krigföringen.
Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. När första världskriget bröt ut engagerade han sig helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande när det gällde att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.
Habers fru Clara Immerwahr var också kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau. Hon var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med hans tjänstepistol.
Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med men för livet. Och Haber fortsatte med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.
Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor inte heller hade helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.
Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.
Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting. Juden Haber tvingades i landsflykt.
Han kom till England där han möttes av iskallt förakt av många kollegor. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.
En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor. Några av dem var Habers släktingar.
Albert Einstein, som var långvarig vän med Fritz Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.
