Krönika. Distributionsföretaget DHL Express i Sverige har medarbetare från mer än 30 olika länder. För att ”hylla mångfalden” har bolaget satt ihop en kokbok, med hemsnickrade recept. De har alla skickats in av de anställda, läser jag i ett pressmeddelande.
I detsamma presenterar sig DHL som ett av landets mest internationella och förklarar att ”maten är en viktig del av den kulturella identiteten och en dialogöppnare av rang”.
Jag hinner inte invänta något redaktionsexemplar utan printar ivrigt ut den nedladdningsbara versionen och börjar bläddra bland recepten. De fyller drygt 160 sidor. Här finns bilder av Kirmizi mercimek Kköftesi, köfte från, Mellanöstern. Indisk Palak paneer med spenatpuré och kryddpasta verkar spännande och Chili Cholata stew med små svarta och limemarinerade bönor är säkert värt att testa. Tonkatsu från Japan med fläskkarré, ingefära och salladskål verkar inte heller dumt. Det vattnas i munnen…
Kockarna finns avporträtterade på fotografier och i inledningen syns också företagets vd Ted Söderholm. Undrar om någon av DHL:arna skulle vilja ställa upp och laga sin favoriträtt i ett bildreportage för tidningen Transportarbetaren? Det kunde ju bli både kul och positivt. Vi får ofta höra att vi bara skriver om jämmer och elände.
Jag bläddrar vidare och läser: Head of Marketing Communications, HR Coordinator, Key Accont Manager, Key Accont Support, Tele Sales Agent, Operations Supervisor, Warehouse Agent, Business Controller…
Det är alltså titlarna receptlämnarna har på jobbet, när de inte lagar mat.
Men var finns arbetarna bland de ”fantastiska medarbetare som vd:n i förordet hyllar som ”den viktigaste komponenten för att det hela ska fungera”. De som behövs för att kundernas försändelser verkligen ska hamna där de ska.
Finns det inga bland DHL:s alla terminalarbetare, truckförare och chaufförer som är matglada och vill dela med sig av sina bästa maträtter?
Skicka in recepten till Transportarbetaren i så fall!
