Ledare. För några dagar sedan avslutade LO sin kongress och Landsorganisationen fick en helt ny ledning, med Karl-Petter Thorwaldsson som ordförande. Han har en svår uppgift framför sig.
LO och de 14 fackförbunden hamnade i en rejäl uppförsbacke efter borgarnas maktövertagande i valet 2006. En av alliansens första åtgärder blev att kraftigt höja avgiften till a-kassan. Det var ett slugt drag. Syftet var att förmå människor att lämna facket och försvaga den fackliga rörelsen.
Det lyckades över förväntan. Organisationsgraden sjönk så kraftigt att även tänkande politiker inom alliansen insåg att det på sikt äventyrar hela den svenska modellen. Alltså ett system med kollektivavtal som förhandlas fram mellan jämnstarka parter på arbetsmarknaden.
Tricket med a-kassan gav bieffekter. Staten står för huvudfinansieringen av en arbetslöshetsförsäkring som för det första är usel, för det andra djupt orättvis. Hur kan det vara legitimt – och så lite debatt – när medborgare tvingas betala allt mellan 100 och 400 kronor för samma försäkringsskydd? Inte oväntat är det grupper med lägst inkomst som betalar högst avgift.
Det finns sannolikt även andra orsaker än a-akasseförsämringen till att människor väljer bort facket. (Skäl som alltså inte är huvudförklaring till att 15 procent av medlemskåren plötsligt hoppade av under några månader 2006–2007.)
I mina ögon har LO och många LO-förbund gjort ett antal självmål under de år som Wanja Lundby-Wedin lett rörelsen.
Ett är stödet för EU:s gemensamma valuta. Miljontals europeiska arbetare tvingas nu betala ett högt pris för ett äventyr som många dömde ut redan från start.
En av världens ledande ekonomer jämförde nyligen införandet av euron med ett ovisst äktenskap. De blivande makarna har ännu inte bestämt sig för om de verkligen vill gifta sig med varandra. Ändå öppnar de ett gemensamt bankkonto. Och låter alla kusiner få ett eget uttagskort.
I Sverige har klyftorna vuxit under hela 2000-talet. Det gäller inte minst på arbetsmarknaden där vi numera fått A-, B- och C-lag. I B-laget finns inhyrda, ofrivilliga visstidare och andra med osäkra påhugg. I C-kategorin hittar man papperslösa, falska F-skattare och andra som utnyttjas hänsynslöst, inte sällan på ett rent kriminellt sätt.
LO borde kunna göra mer för att åtgärda den kraftiga maktförskjutning som skett i arbetsgivarnas favör. Då måste man också se över de principer för lönebildning som blivit förhärskande. I den senaste avtalsrörelsen har många förbund fortsatt på en väg som innebär större inkomstskillnader mellan enskilda medlemmar och sänkta ingångs- och ungdomslöner.
Var det verkligen det arbetarrörelsen ville? Att aktivt bidra till att skapa större klyftor på arbetsmarknaden.
