Sopgubbarna som tog fajten
Miljöarbetare. Stockholms stolta sopgubbar stred hårt, vad gör de nu? Och hur gick det för den polske lastbilsföraren Bogdan? Blev han blåst – igen? Läs, du som grunnat …
Stockholms sopgubbar stack ut genom sin unika sammanhållning och styrka. De stred för att få behålla sina löner och speciella lönesystem, skapade stora rubriker, men dömdes för olovlig strejk i Arbetsdomstolen. Och skingrades. (Läs mer här.)
Känslor och ohämtade sopor jäste när det stod klart att Reno Norden och Suez vunnit Stockholms stads upphandling 2017. Företagen gjorde klart att de tänkte sänka lönerna och lägga på renhållarna mer jobb. Renos anställda gick ut i vild strejk – och fick sympatistöd av kollegorna på företaget Liselotte Lööf, som redan sagts upp.
Förhandlingar, massuppsägningar, sopkaos och en intensiv debatt om huruvida sopgubbar ska tjäna 10 000 kronor mer än vårdbiträden följde.
Hur gick det när krutröken lagt sig? Två av talespersonerna för sopgubbarna tog jobb som säljare. Peder Murell från Liselotte Lööf säljer motorbåtar. Jan Spanedal från Reno Norden cyklar runt stan, packar upp och kränger bröd. Men nu har han sagt upp sig och drar i gång ett mobilt hunddagis, efter sommaren.
Att bägge två blev säljare är inte så konstigt, tycker Peder Murell. I bägge yrkena behöver man vara problemlösare, om sig, kring sig och social, anför han som nu arbetar på hemön, Dalarö.
Peder Murell
Jobbet är nytt. Innan dess var Peder maskinist och körde kranbil, arbetade extra i snösvängen. Men det var säljare han siktade på.
– Det ger mer pengar och jag har nära till jobbet. Jag vill inte sitta i bilköer fyra timmar om dagen.
Enligt Peder har sopkaoset fortsatt i Stockholm, men han uppfattar att få orkar klaga längre.
– All kunskap försvann ju med oss, men de styrande hade bestämt sig. Vi och vårt lönesystem skulle bort, till varje pris. De var nog livrädda att vår kamp skulle sprida sig. Vi var för starka.
Bitter över att sopgubbarna förlorade är han inte.
– Vi gav bolagen och staden en bra strid, man kan inte vinna allt. Vi lärde oss mycket under vägen och de ansvariga fick lära sig att man inte bara kan pissa på arbetare.
Peder berättar att några enstaka renhållare återvänt till Reno Norden. Medan flertalet gått vidare till andra jobb och verkar ganska nöjda. Han är realist, säger han, och längtar inte tillbaka.
– Det hade aldrig blivit som förr. Men arbetet hade sin charm, man jobbade under ansvar, skötte sig själv. Fast det var tungt som satan, få klarade sig kvar till pensionen. Att byta jobb var definitivt en vinst för kroppen.
Varför sprang ni så?
– Det låg i jobbets natur. Man ville bli klar och åka hem, stannade man upp blev man trött. Tillfredsställelsen låg i att se högarna minska. Invånarna och restaurangägarna ställde klockan efter oss. Vi var mycket uppskattade, säger Peder Murell.
Jan Spanedal
Jan Spanedal är glad för insamlingarna efter konflikten, så att arbetarna som dömdes i rätten slapp betala skadestånden själva. Han var först ledsen, hade ställt in sig på att köra sopor livet ut.
– Som tur var hittade jag snabbt ett väldigt bra, likvärdigt jobb. Hade aldrig trott jag skulle bli brödgubbe, men vi tjänar bra, ungefär som med sopjobbet, har provision och jag säljer bra.
Till och från arbetet, inklusive nedslag i elva matbutiker, cyklar Jan 180 kilometer i veckan, så han får bra flås. Andra kör ut brödet, Jan tar bort gammalt, datummärker, plockar upp nytt bröd i hyllorna – och säljer in mer. Ibland blir dagarna lika långa som måndagarna i sopsvängen.
Visst längtar Jan tillbaka, fast jobbet finns ju inte kvar, så det är inget att längta till, resonerar han. Lite kontakt har han med tidigare kollegor. Några kör sopor för nya bolag, någon fettåtervinning, andra har helt andra jobb, en studerar.
– Konflikten var både lärorik och jobbig. Det är skönt att det är över, tycker Jan.
Idén till att starta ett rullande hunddagis fick han av en vän. Det innebär att han åker runt till ägarna och hämtar på morgonen och kör tillbaka och lämnar hundarna på eftermiddagen. I en specialinredd buss, som han fixat själv.
– Jag har planerat det här i ett och ett halvt år, har studerat på distans och läst massor av böcker och ska nu praktisera för att få mitt diplom. Jobbet är självständigt, jag blir flockledare och får vara ute i skogen och röra på mig. Det blir roligt, jag vill göra roliga saker, säger Jan Spanedal.
