Ledare. Efter ännu ett larm och ännu ett krispaket med fantasiklingande namn har flygjätten SAS vinglat in mot landningsbanan och nödlandat. På fötterna. Fast rejält stukad.
När SAS till slut manglat ner fackföreningarna intervjuades bolagets vd Rickard Gustafson i radion. Han lät självsäker. Som en dammsugarförsäljare som lärt sig rapa upp samma floskler, samma snömosiga förträffligheter, oavsett vilka invändningar som kommer.
En fråga undvek Gustafson konsekvent att svara på. Hur kom det sig att det var så ohyggligt bråttom? Varför kunde bolaget inte förhandla med de anställda på normalt sätt? Ge facken tid att analysera konsekvenserna av de långtgående nedskärningarna och tid att kommunicera med medlemmarna?
SAS har naturligtvis vetat om länge när bankkrediterna löper ut. Vetat om att kreditbetyget är uselt, att lönsamheten är i nivå med taxibranschen i Malmö…
Det är svårt att befria sig från tanken att brådskan var en central del i den nya överlevnadsplanen. Den här gången skulle inte de 37 olika fackförbunden få sätta käppar i hjulen! Med hot om omedelbar konkurs skulle lönerna sänkas, arbetstiderna förlängas, personal sparkas och verksamheter säljas ut.
Ute på verkstadsbasen fick teknikerna till och med höra att de skulle bli utan novemberlönen, om de inte vek ner sig.
SAS agerande har skapat feta rubriker. Frågan många ställer sig är vilka smittoeffekter lönesänkningarna kan få i andra branscher. Dålig lönsamhet och priskonkurrens är inte precis unikt för flyget.
En vital del av den svenska modellen är att företag utan bärkraft inte ska hållas under armarna. Inte få konstgjord andning genom att de anställda undan för undan går med på sämre villkor.
Till SAS försvar måste man samtidigt medge att konkurrensen i luftrummet inte sker på lika villkor. Uppstickaren Ryan Air har bedrövlig personalpolitik och bolaget är direkt antifackligt. Ryan Air bemannar kabinerna helt med lågbetald inhyrd personal. Hos SAS värste konkurrent, Norwegian, är 75 procent inhyrda.
Om de europeiska facken förmått sätta riktig press på den irländska lågprispiraten hade läget var ljusare för SAS och andra mer seriösa företag.
Fast grundfrågan kvarstår. Vad ska facken säga nästa gång SAS kommer med motorsågen? ”Nej, nu har ni kapat nog!!!” Eller: ”Okej, men inte så mycket, den här gången. Inte under Ryan Airs nivå i alla fall…”
