Folkrörelser. Det är märkligt tyst. Tyst kring att folkbildningen är under attack. Den rörelse som byggt Sverige. Det Sverige vi varit så stolta över. Jag säger varit, för jag är inte så stolt nu när snus och plastpåsar blivit viktigare än folkbildning.
Vi som arbetar inom folkbildningen lever för idéer och en stark demokrati. Vi jobbar inte för att dra in pengar och gå med vinst. Vi har inom vår profession inget intresse av sådant utan vi gör det vi gör för det som spelar roll på riktigt, nämligen människor. Vi arbetar för att fler ska få göra sådant de mår bra av. Men det verkar ligga oss i fatet, för det vi gör kan inte mätas i termer av tillväxt. Folkbildning kan inte köpas, inte förhandlas och inte ses växa på börsen.
Allt ska gå snabbt och vi ska tjäna så mycket som möjligt på det vi gör i denna kapitalismens tidsålder. Och det är klart, där passar inte bildningen in. För den har inte bråttom och kan inte förhandlas fram. Trots det är den mycket dyrbar. För i bildningen finns alla de verktyg och egenskaper vi behöver för ett starkt civilsamhälle och en fungerande demokrati.
Man kan nog lätt få för sig att folkbildningen är utdaterad. Men den behövs mer än någonsin. Det är trots allt organisationer sprungna ur folket som kan väga upp de delar av samhället som staten inte har resurser att verka inom och detta är helt avgörande för ett samhälles utveckling.
Demokratin hotas i och med nedskärningarna av folkbildningen. Bildning och ett starkt civilsamhälle är själva vaccinet mot en nedmontering av demokratin. Och jag kan inte låta bli att undra om det inte är precis det som är tanken med den budgetpolitik Sveriges regering nu för. Att försöka minska vår tro på demokrati.
Folkrörelser och kultur behövs mer än någonsin när tillvaron kantas av krig, kriser och oroliga tider. Detta visste Churchill som mitt under brinnande världskrig satsade på kultur och inte bara pumpade in pengar i krigskassan. Sverige gör i dag tvärtom.
Om man tänker efter så brukar samhällets problem bli folkrörelsernas utmaningar. För det är vi som fångar in, möter upp, står med öppna armar och lyfter sådant som genomsyrar Sverige här och nu. Vi är de som snabbast kan ställa om – i alla lägen.
Visst borde vi kanske kunnat se det komma. De har jobbat länge för det, byggt underifrån och förberett en offensiv mot folkbildningen. Vi trodde vi var trygga och att en av världens starkaste demokratier aldrig kunde hotas. Men här är vi nu. Vilka tar de nästa gång? Blir det facken?
