Krönika. "Att köra lastbil är inget yrke. Det är en sjukdom!” Många gånger har jag hört chaufförer och deras fruar eller män säga detta. Och det ligger en hel del i det. Även om en del av oss som kör försöker sluta, för att jobba på verkstäder eller med andra yrken nära hemmet, trillar vi ständigt dit igen.
Själv minns jag hur jag avslutade min anställning på ett transportföretag med en lång harang vars slutord var: ”Och förresten kan ni dra åt helvete!”
Drygt ett år senare, efter att ha gått en mekanikerkurs på AMS och därmed kvalificerat mig för att jobba på lastbilsverkstad, stod jag ändå i dörren till samma åkeriföretag och skrapade med foten. Ägaren, den väldige förre fotbollsspelaren i Djurgården, Lasse ”Järnkaminen” Broström, såg på mig över sina läsglasögon.
”Ja, ja, kom in”, sa han.
Sen jobbade jag där i fem år till.
Detta är sådant jag tänker på då jag bläddrar i Ingemar E L Göranssons fotobok Ett svunnet arbetsliv. Den handlar om hans tid som yrkeschaufför i Linköping på sjuttio- och åttiotalet.
Kärleken till arbetskamraterna är inte att ta miste på i de svartvita bilderna. Göransson har också själv sagt i en intervju att de här åren var viktigare än de senare, då han blev ombudsman i LO-borgen.
Transportnäringen är till viss del ett skråväsende som går i arv i generationer. Detta ställer ibland till det för oss som vill nå fackliga resultat. På fiken kan det ofta, som i mitt fall, låta att åkaren kan ”fara åt helvete”. Men i verkligheten är man beredd att sälja sin morsa för att få dra trailers från någon hamn.
Det är lätt att förstå att det inte ingår i planen för en del av oss ”frihetens fantomer”, att organisera sig.
Sällan eller aldrig ser man transportarbetare gå i demonstrationståg med röda fanor och trampa ”klass mot klass”. Men kanske just på grund av våra informella strukturer, har vi plötsligt börjat vinna fördelar i det nya gränslösa EU.
När laglösheten från våra grannländer sprider sig, utnyttjar vi de nya nätverken med Facebook och bloggar. Privatspanare dyker upp och tipsar skattemyndigheten, media och nu även riksdagen, där man haft ett par debatter om problemen.
Fulåkerierna har börjat åka dit ett efter ett. Dessutom, som en bekräftelse på att den fackliga organisering som ändå finns fungerar, visar det sig att vi som hållit fast vid kollektivavtalet har fått rejält påökt. I förra numret av Transportarbetaren meddelades det att vår reallön stigit med inte mindre än 83 procent på arton år.
Visserligen till en del på grund av att skatterna sänkts till förfång för arbetslösa och sjuka. Men de hade inte haft det bättre om våra löner varit lägre.
Så varsågoda alla ni som gnäller och inte är med i facket, men ändå åker snålskjuts på avtalet. Ni borde egentligen ha lettiska Girteka-löner på några tusenlappar i månaden.
Men det är aldrig försent att stiga ombord på Transports något medfarna skuta. Den som, trots sina skavanker, ändå stolt stävar framåt i stormen!
