Krönika. Sverige är ett nordligt land. Stockholm ligger på ungefär samma breddgrader som den sibiriska staden med det iskallt klingande namnet Jenisejsk. Och tro det eller ej, men Sveriges huvudstad ligger faktiskt rejält norr om Novosibirsk.
I södra Norrland där jag bor, och som ligger mer eller mindre mitt i landet, har vi samma geografiska läge som Hudson Bay, Labradorhavet – man fryser bara man hör det – och norra delen av Alaska. Korkade amerikaner som tror att det springer isbjörnar på våra gator är nog inte så korkade ändå. De har bara missat det där med Golfströmmen.
Landets nordliga läge har naturligtvis konsekvenser för väderleken här. Sverige har, som det heter, ett tempererat klimat, vilket är en omskrivning för drastiska årstidsväxlingar: En kort och kylig sommar och en lång och kall vinter. Sådana klimatförhållanden har rått här uppe i Norden, med en viss variation, sedan urminnes tider. Man kan tycka att de därför borde vara självklara för invånarna här. Men icke.
Det finns nog inget annat folk på jorden som är så fixerat vid klimatet. Inte ens engelsmännen talar så mycket och ofta om vädret som svenskarna. En förorättad besvikelse över sommaren tillhör det svenska kynnets obligatoriska repertoar. Vintern däremot präglas av oförställd häpnad och gränslös förvåning.
Svenskarna reagerar som om de bodde i södra Kalifornien, ”Va? Snöar det? I december? Det kan inte vara möjligt!” Mest låter det så i södra Sverige, men faktiskt även här uppe i Norrland. Jag vet inte hur många gånger jag har hört infödda norrlänningar beklaga sig över den alldeles för långa vintern, kylan och mörkret. År efter år.
Det är förmodligen förklaringen till att svenskarnas så tålmodigt accepterar vintrarnas tågelände, med idel inställda turer och ofattbara förseningar. För bara 15–20 år sedan var ”snökaos” något som drabbade Grekland eller Alabama. Numera är det ett årligen återkommande fenomen i vårt avlånga land.
Vilket naturligtvis inte alls beror på ymnigt snöfall eller ”extrem” kyla utan på idiotiska privatiseringar och vettlösa nedskärningar.
För oss tidningsbud är vintern en tuff tid. Vi är alltid ute när det fortfarande är oplogat, oskottat, osandat och annat jäkelskap som börjar på o. På en del ställen är det dessutom ett permanent tillstånd. Det är som om en del villaägare inte begrep att det har snöat och är halt. Det är samma ställen år efter år.
Det som gör mig mest förvånad är inte att de struntar i oss, en del är bara sådana, men att de står ut med att ha det så själva. Livsfarlig ishalka och så mycket snö att det knappt går att ta sig in och ut ur huset!
Sedan har vi de rörande halvambitiösa villaägarna, de som sandar gången fram till huset ordentligt, men stannar precis utanför brevlådan. Och skottar jättefint fram till brevlådan, men inte bakom den. ”Jaså du har skottat, så synd då att inte min bil går sidledes!”
Och så alla bilar som sticker ut så där retfullt tio centimeter framför brevlådan. En natt ska jag ta med mig motorsågen…
Jag skulle tro att kollegorna inom transportsektorn inte har det så muntert under vintern de heller. Därför vill jag lansera en upplysningskampanj om klimatets verkliga beskaffenhet i Sverige. Kalla den gärna ”De fyra årstiderna”. Och kör med Vivaldimusik och pizza.
