Davids krönika. Vad är det som händer? Den socialdemokratiska regeringen för en delvis ultrakonservativ politik med genomförande av marknadshyror och förändringar i anställningsskyddet. Något som inte ens Moderaterna vågade föreslå.
Enligt egen utsago gör man det för att hindra SD från inflytande över politiken. Men är det verkligen hela sanningen? Och hur rimligt är det att föra en högerpolitik bara för att man INTE vill något?
För att förstå måste man nog gå tillbaka till basfakta. Politikerna har en längre tid utgått från tanken att vi lever i ett två tredjedelssamhälle: två tredjedelar av medborgarna är tämligen välbeställda och har företrädesvis tjänstemannayrken. Medan en tredjedel har det sämre – de är arbetare.
Alltså satsar politikerna på dem som har det bättre, eftersom de är flest och ger mest röster. Men enligt SCB har 49,3 procent av alla sysselsatta arbetaryrken medan 41,1 procent är tjänstemän (och 9,6 procent företagare). Och så tillkommer förstås alla barn, pensionärer och folk utanför arbetsmarknaden, som nog är närmare arbetaryrkena rent ekonomiskt.
Men vad har majoriteten av alla dessa människor för nytta av att hyrorna blir fria, som regeringen föreslår i sitt 73-punktsprogram, och kanske fördubblas? De enda som tjänar på det är den millipromille av befolkningen som äger hyresfastigheter.
Och om arbetsrätten förändras enligt samma program kommer det bli mycket lättare att sparka folk. Hur ska någon då våga jobba fackligt? Eller ens våga vara med i facket?
Företagen tjänar knappast på det. Scania har till exempel ensidigt gått ut på ett stormöte för 6 000 anställda och sagt att alla garanteras anställning minst till 2026.
En del småföretagare gnäller förstås. Men det är väl bara för dem att lära sig att göra en ordentlig ekonomisk kalkyl för att se vad det kostar att ha anställda med schysta villkor.
Man kan ändå bli lite imponerad av Löfven och regeringens politiska ingenjörskonst. Den är i klar minoritet, men lyckas ändå regera och hålla ihop landet och det socialdemokratiska partiet. Fast blindskären är många och det är väl få som egentligen gillar spindelnätet av löften och kompromisser.
Dessutom kan alltså dagens politik bygga på en felräkning. För arbetarna är flest och det är de som rent fysiskt bygger samhället. Det är deras rättigheter till ett drägligt liv med tryggade arbeten och rimliga bostäder som borde vara i fokus. Inte den övre medelklassen och kapitalägarna.
Risken är annars att de med arbetaryrken, i brist på annat, hamnar i armarna på Sverigedemokraterna. Just det man ville undvika.
