Krönika. Freden, vaccinet och potäterna, det var enligt Esaias Tegnér vad som bidrog till den kraftiga befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet. Det klämkäcka uttalandet har senare använts som en förklaring till hur välståndet skapades i Sverige.
Nu var Tegnér nationalskald – an levde på den tiden då det fortfarande fanns sådana – därtill biskop, riksdagsman och Akademiledamot. Personer i den ställningen kan kläcka ur sig vilka dumheter som helst, som sedan upprepas som djupsinniga sanningar av generation efter generation.
Numera underkänner forskare Tegnérs ”analys”, och pekar i stället på invandringens betydelse för folkökningen, och indirekt också för skapandet av välståndet. Visserligen är Sverige ett stort utvandrarland under några decennier mellan 1880 och 1920, då närmare 20 procent av landets befolkning söker lyckan och försörjningsmöjligheter någon annanstans, främst i USA. Men sett under hela perioden från säg slutet av 1700-talet fram till våra dagar är Sverige ett invandrarland. Kan vara bra för ”nationellt sinnade” personer att hålla i minnet.
De framväxande folkrörelserna i slutet av 1800-talet, nykterhets-, frikyrko-, och arbetarrörelsen skapar sina egna institutioner för att förkovra sina medlemmar. Redan 1902 skapades den första studiecirkeln av Oscar Olsson, känd som ”Olsson med skägget”, godtemplare och socialdemokratisk riksdagsman. Och den 16 november 1912, för exakt 100 år sedan, bildades Arbetarnas Bildningsförbund, ABF.
Förutom att arbetare behövde skolas i mötesteknik, fanns det ett starkt kunskapsbehov för att kunna hävda sig i samhällsdebatten, i en tid då skolan var odemokratiskt uppbyggd och uteslöt de flesta arbetande människor. Det fanns också en tanke om att människor växer genom bildning. Redan hos Olsson med skägget betonades deltagarnas aktiva medverkan i kunskapsprocessen. Det var kunskap ”av folket och genom folket”, som utgick från övertygelsen om att kunskap är makt.
Studiecirkeln får sitt genombrott åren under och strax efter andra världskriget, för att kulminera på 1960- och 70-talet. Många av ABF:s satsningar kom att inkorporeras i samhällets allmänna verksamhet, folkbiblioteken uppgick i de kommunala, och musikverksamheten kom att bilda stommen i den kommunala musikskolan.
Till en början dominerades ABF:s verksamhet av föredrag, sedan blev studiecirklarna den största delen. Numera lever åter föredragen ett vitalt liv, medan cirkelverksamheten för en allt mer tynande tillvaro. Rent allmänt kan man lugnt säga att ABF i likhet med andra studieförbund befinner sig i en tilltagande kris.
Det är illa. Med en borgerlig politik som slår sönder enhetsskolan, och överlåter allt mer av kulturen till marknadskrafterna, behövs det starka motkrafter. Lägg därtill populärkulturens invasion – med tanke på dess osannolikt fördummande verkan, som förespråkar ohämmad individualism och konsumtionshysteri, är det svårt att inte förfalla åt konspirationsteorier.
När ABF skapades för 100 år sedan sågs det som arbetarrörelsens tredje gren, vid sidan om den politiska och fackliga. Den tanken är så gott som död nu, men det är dags att blåsa liv i den igen. 100 år är ingen ålder för en kulturkämpe – och kampen fortsätter.
