Debatt. Marcel Proust ”På spaning efter den tid som flytt” beskriver ett bakåtblickande. Boken har lästs av många och lett till ingående analyser. Den ses som ett mästerverk. Nu tänker jag inte skriva något mästerverk, men jag tänker göra en ”spaning efter den fackliga verksamhet som flytt”.
I sydöstra delen av Småland – Kalmar, Nybro, Hultsfred, Oskarshamn, Mönsterås och Öland, men även i Växjö, Alvesta, Älmhult och Tingsryd – fanns tidigare en facklig närvaro av sektioner och klubbar.
Undertecknad var under 1970-, 80- och 90-talen anställd som ombudsman i dåvarande Transport avdelning 38 Kalmar. Området var enligt ovan beskrivning vidsträckt, vilket ställde krav på att man som ombudsman var oerhört mobil. Medlemmarna ville ha direktkontakt med den som satts att företräda dem. Ett oerhört stimulerande arbete, att möta många medlemmar och ta del av deras arbetssituation.
En del berättade att företaget ville inrätta resultatlön, som beskrevs som ett direkt löneparadis. Något företag ville slopa övertidsersättningen, ett annat vurmade för 14-timmars arbetspass.
Som ombudsman var det oerhört viktigt att på förhand få veta vad som rörde sig ute i verkligheten. Samtidigt bidrog sektions- och klubbordförandena med ett stort arbete. Många samtal kom från fruar som undrade över hur mycket övertid som deras gubbar fick arbeta och om det stod i proportion till den lön som erhölls.
Medlemmarna och deras förtroendevalda var den yttersta nerven i fackföreningens själ – men den viktigaste.
Nu är det ju en tid som flytt. I det område jag räknat upp finns i stort sett ingen facklig aktivitet. Inför sammanslagningen av avdelningarna 38 och 13 (till avdelning 51) frågade jag på ett sektionsmöte vad fördelen var. Fick svaret att det skulle bli mer resurser och mer tid för att ägna sig åt medlemmarna. Ett typiskt standardsvar.
Det blev ingen facklig aktivitet. Tvärtom!
En av fyra sektioner omfattar Kalmar, Nybro, Hultsfred, Oskarshamn. I området finns två klubbar inom bevakningsbranschen. Där finns stora åkerier, men ingen facklig verksamhet. Otroligt eftersom åkerichaufförer är den största medlemsgruppen.
När jag frågar människor som arbetar inom Transports verksamhetsområde hur den fackliga närvaron är möts jag ofta av ett snett leende och frågan ”vilket fack?”.
Som pensionär ska man kanske inte bry sig, men det är ändå med vemod jag ser det förfall som stordriften fört med sig.
Att det pratas om sänkta ingångslöner är kanske inte förvånande. Borgarna och Svenskt Näringsliv har kanske kännedom om den låga fackliga aktivitet som råder inom servicesektorn – och därför riktar in sig på just de områdena. Typ, varför inte anställa en invandrad chaufför som då erhåller så kallad invandrarlön?
Tyvärr ser jag ingen på lokal nivå som tar upp den tankegången och bemöter den. Jag är, med tanke på alla skrämmande artiklar i Transportarbetaren, säker på att det finns åkerier som jublar över major Björklunds och Annie Lööfs framtidsvisioner.
Jag har ibland fått höra att jag inte ska ”titta i backspegeln”. Men att inte se tillbaka och jämföra är ytterst dumt, för då förlorar vi framtiden.
