”Malmö är en förlorad stad”
Mord, skottlossningar, stenkastning och ständiga hot om våld. Huvudskyddsombudet Stefan Andreasson i Malmö har fått nog av att väktare och ordningsvakter tvingas utföra allt farligare uppdrag, med risk för livet. – Samhället har tappat greppet.
I ett nybyggt månlandskap av betong i Malmö huserar bevakningsbolaget Avarn security, som tagit över G4S. Fast så fort huvudskyddsombudet Stefan Andreasson öppnar dörren betonar han att företagets namn inte är intressant. Hans larm gäller alla bevakningsanställdas situation i Malmö stad.
– Jag tvingas ofta kompromissa med mina kollegors säkerhet. Stoppar jag ett uppdrag, för att det riskerar mina kamraters liv och hälsa, får jag en frustrerad företagsledning emot mig. Kollegorna klagar också över att de förlorar arbetstimmar, så jag får gå ut och fråga dem: Vad tycker ni?
– Men jag känner mig klämd. Under mina 28 år i branschen har det aldrig varit så här illa. En dag kommer jag att sitta med en skottskadad kamrat på akuten. Hur ska jag då förlåta mig själv?
Problemet är att säkerhetsföretag, till skillnad från statliga polisen, är vinstdrivande bolag. Visst ansvarar ledningen ytterst för de anställdas arbetsmiljö, men bolagens uppgift är att tjäna pengar. Tackar ett företag nej till ett farligt uppdrag, står ett annat på tur, där skyddsombuden inte säger stopp.
Och säkerhetspersonalen har betydligt mindre befogenheter, utrustning och utbildning än polismän. I synnerhet väktare, som i stort sett inte får ingripa på annat sätt än gemene man (se faktaruta). Ordningsvakter kan avvisa och omhänderta berusade och störande personer, men sedan måste de invänta polisen. Och det är där det brister. Polisen har ingen att skicka. Väntetiderna blir ofta långa och vakterna känner sig utlämnade där de står med aggressiva personer, som ofta drar till sig försvarande gäng och allmänhet.
Människor som har svårt att skilja på ordningsvakter, väktare och krogvakter.
Säkerhetspersonalens främsta uppgift är att jobba förebyggande. Ändå upplever Stefan Andreasson att kåren förvandlats till ”något slags halvpoliser”. Om samhällsklimatet inte blivit tuffare och våldet grövre, hade det kanske inte varit så allvarligt.
Men varningsklockorna ringde i december, när polisens region Syd bestämde att vardagsbrott som inbrott, stölder, misshandel och hot ska prioriteras ner under en tid. Allt för att hinna med raden av mordutredningar och skottlossningar, samtidigt som den problemkantade omorganisationen fortsätter.
27 personer har mördats i Skåne i år, enligt Sydsvenskan. Stefan Andreasson räknar ihop 12 mord och 30 mordförsök i Malmö under året.
– Antal skjutningar har jag tappat räkningen på. Vi börjar bli så luttrade.
Han suckar och bläddrar bland tidningsklippen på datorn. Säger att det gått rätt utför de senaste två åren och skrattar sarkastiskt:
– Allvarligt, att tvingas anlita ordningsvakter på badhuset. Tycker folk att det är normalt? Nä, det har gått åt helvete! Efter det senaste mordet har polisen, företagen och kommunpolitikerna till slut träffats och pratat om vad ”vi kan göra”? Men ingen har frågat oss, vi som ska jobba i de här miljöerna!
Landskrona kommun anlitar vaktbolag för att ”hålla ordning på stan”. Malmös kommunalråd säger att det är fel. Att det är polisens uppgift.
– Men det är ju som här, muttrar Stefan Andreasson och kränger på sig skyddsvästen.
Hans råd till makthavarna är att se över fördelningen av arbetsuppgifter mellan polis och bevakning. Krävs det verkligen tre års polisutbildning för id-kontrollerna vid Öresundsbron eller att köra en berusad person till tillnyktring?
Skyddsombudet Tommy Ljunggren och huvudskyddsombudet Stefan Andreasson beskriver stadsdelen Seved som en av de värsta med ”omvänd rasism” och knarkförsäljning i källare och tvättstugor.
Kollegan och skyddsombudet Tommy Ljunggren hoppar in i bilen när vi på eftermiddagen styr mot Malmös mest utsatta stadsdelar. Centrala Malmö pekar de ut som värst. Rader av bilverkstäder och billiga biltvättar kantar Norra Grängesbergsgatan. Munkhättegatan är väl känd.
– Där blev en kille skjuten och där borta en annan. Här ligger en massa svartklubbar, pekar Tommy Ljunggren.
En lång och kraftig man som, precis som kollegorna, slutat anmäla hot. Skällsord och mordhot är vardag och polisen avskriver bara ärendena i brist på bevis, förklarar han.
För besökande nollåttor känns bilden som skyddsombuden målar upp overklig, som hämtad ur en maffiafilm med olika falanger och familjer som bekämpar varandra. Stefan Andreasson jobbar vid tingsrätten och känner igen männen som återkommer där. I rättssalen uppför de sig oftast.
Det ligger nära till hands att tro att bevakningspersonalen överdriver. Glada borde de hur som helst vara eftersom en växande säkerhetsbransch ger dem mer jobb.
– Många säger så, men vår arbetsmiljö blir bara farligare. När det blir sämre för polisen blir det sämre för oss också. Vi är beroende av varandra. Lever i symbios.
Tommy Ljunggren fyller i:
– Vanligt folk kanske tror att vi fantiserar, men vi som är ute på nätterna vet att Malmö är en stad på dagen och laglöst land på natten.
Vi kliver ur bilen i Krogsbäck. Området har en historia av bilbränder och skottlossning. En butik har slagit igen, men annars ser det ut som ett rofyllt kvarter med låga, väl underhållna flerfamiljshus.
Stefan Andreasson korsar gatan som skiljer hyres- från bostadsrätter. De köpta lägenheterna och p-platserna omgärdas av staket. Det blir som gated communities, kommenterar han. Bostadsområden spärras av från allmänheten.
– Jag kan förstå bostadsrättsföreningar som gör så här, men det leder till segregation och en känsla av vi och dom.
Vi rullar vidare. Tommy Ljunggren beskriver hur lugnet kan härska långa perioder, men så plötsligt blixtrar det till. Kent Hansen, gruppchef vid Parkering Malmös parkeringar i Holma, Krogsbäck och Rosengård, instämmer. Stenar, flaskor och ägg kastas mot parkeringsbolagets bilar och p-vakterna bär kroppskameror och personlarm, kopplade till larmcentral. Kameror har också installerats både fram och bak i deras fordon.
– Vi brukar bara ha ett par bilar åt gången i gång per månad. Det är bättre att ha två sönderslagna än tolv. Innan vi börjar lappa ser vi oss alltid omkring.
Holma verkar också fridfullt på måndagseftermiddagen. Husen går i rosa, gult och blått. Några kvinnor bär kassar från matvarubutiken, kaféet har öppet och frisören klipper en kund. Utanför lägenhetsdagiset stimmar barnen.
– Det här är ett bra område, all service finns och infrastrukturen fungerar. Ändå är det många som inte går ut efter klockan sex. På natten tar gängen över och styr. Det bottnar i tristess, unga människor som inte har något att göra, säger Tommy Ljunggren.
Rosengård uppfattas ofta som mest utsatt med förfallna miljonprograms-hus, men där är det lugnare än på andra håll, uppger våra guider. (Efter vårt besök sker ett mord också där.) I Seved beskriver de omvänd rasism där de få svenskfödda trakasseras. De berättar att knarkhandel sker helt öppet i källarutrymmen och tvättstugor, och att livsmedelsbutiken har problem med knark som göms i hyllorna.
Butiks- och krogägare klagar över stölder och vandalisering i alla stadsdelar. Fick Andreasson råda skulle kvarterspoliserna återinföras, röra sig till fots i de stökiga områdena, ta barn på hal is i örat tidigt i livet, och köra hem dem till föräldrarna.
I tv-programmet Agenda talade vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand vid internationella åklagarkammaren i Göteborg nyligen om gängkriminella som inte längre går att nå, människor som inte delar samhällets värderingar och bara känner lojalitet med gänget och familjen.
Bo Lundquist, kriminalkommissarie i region Syd, går så långt att han kallar dagens unga kriminella män för en förlorad generation. Inrikesminister Anders Ygeman frågas också ut efter programmet. Efter att ha räknat upp rader av polisiära åtgärder tillägger han, nästan generat, att de som hamnat på glid behöver ha något att göra.
Väktaren och skyddsombudet Patrik Witt, som vi också träffar, ger ministern rätt. Han har själv vuxit upp i Lindängen, som han avskyr, och tycker det är ofattbart att de styrande inte för länge sen skickat in folk i de bekymmersamma stadsdelarna. Aktiva vuxna, som drar i gång olika verksamheter, behövs för att motverka kärnproblemet:
Sysslolösheten.
Den uttrycks också i klotter, som saneraren Markus Ziegler tar sig an i Lindängen. Här blev postbilen rånad dagen innan, när föraren körde ut matkassar. Därför hamnar det då och då på väktarnas lott att eskortera nyttotrafik. Polis och säkerhetsbolag garderar sig med dubbla bilar. Halva styrkan väntar i bilen för att förebygga skadegörelse. Ambulans och räddningstjänst inväntar polis innan de kör fram.
– Polisen har aldrig mindre än två bilar i centrala Malmö, inflikar Stefan Andreasson.
Vid farliga uppdrag kan skyddsombud kräva dubbelbemanning och hundar. Stefan Andreasson passar också på att berömma Malmö kommun, som skrivit ett bra avtal med hans arbetsgivare. Det ger väktarna rätt att själva avbryta farliga uppdrag – utan att bli ifrågasatta. Personalen skriver bara en rapport till kommunen.
Klottersaneraren Markus Ziegler kan följa klottrarnas taggar. Olika ”revir” märks ut, säger han, och sprayar någon på fel plats blir det konflikter.
– Mitt företag får hela tiden mer jobb och anställer fler.
Arbetskläderna är fläckiga och skåpbilen full av starka kemikalier. Det verkar förhoppningsvis avskräckande. Även om Markus Ziegler aldrig skulle hota med att använda dem vet han att de finns.
”Försvinn från vårt område. Du ska dö om du fortsätter”, är vanliga tillmälen och i början blev han rädd. Nu tar han påhoppen som ”bara ord” och gör det han ska.
Det börjar skymma och en fuktkall vind letar sig genom kläderna. I Folkets park blickar landsfadern, Per-Albin Hansson, ner från en staty. Kanske undrar han var folkhemmet blev av? Området är ett andningshål för barnfamiljer sommartid och vaktbolagen har, enligt Andreasson, jobbat hårt för att undanröja knarket i skymmande buskage.
Som mest arbetade åtta ordningsvakter i parken och på krogarna här samtidigt och ilskna langare jagade ”inkräktarna” på flykten. De störde handeln. Inte minst på ”Pusher street”, gatan utmed parken som i folkmun lånat namn från danska fristaden Kristiania.
Bortslängda bitar av aluminiumfolie på de nu upplåsta toaletterna vittnar om fortsatt droganvändning. Men handeln har flyttat ett stenkast bort, till Möllevången. Knarket och det ökande antalet vapen är roten till det onda i Malmö, anser våra ledsagare.
– Ibland skär det verkligen i hjärtat när vi måste fösa bort utslagna stackars människor. Det finns ju ingen psykvård kvar i landet, säger Tommy Ljunggren.
Han stannar upp vid ”Knarkrondellen” (officiellt Kristianstadsrondellen). Här ven kulorna en tidig eftermiddag medan mängder av barn trängdes med sina föräldrar under ett evenemang i parken. Stefan Andreasson kan inte hålla frustrationen tillbaka:
– Jag sa nej, när föräldrarna på dagiset här intill fick nog och kommunen ville anlita två ordningsvakter för att stoppa knarkförsäljningen vid porten. Det är polisens jobb! Men vad hände?
– Securitas tog uppdraget i stället. Deras vakter satt i bilen utanför dagiset. Hur ska vi få någon förändring om vi motarbetar varandras säkerhet? Här krävs fackligt samarbete!
Nu har polisen börjat punktmarkera området och Malmö kommunala bostadsbolag har ersatt vakterna med en stadig järngrind.
På Malmö allmänna sjukhus jobbar ordningsvakterna Alexander Vilcek och Akeem Afzali. Vi går undan i lunchrummet, där den medicinska sekreteraren Susanne Hammarstedt intar sin matlåda och berättar om fyra skottskadade som kom för några veckor sedan. Ibland dumpas skjutna direkt utanför entrén av förare som försvinner.
En sköterska är sjukskriven efter att en patient ”fått tokspel”, så vårdpersonalen är glad att ha vakterna på plats. Med ett förbehåll, vissa provoceras av uniformer.
Det krävdes stöd av Arbetsmiljöverket för att få dubbelbemanning, fast både Alexander Vilcek och Akeem Afzali säger att de skulle behöva vara fyra. Minst.
– Polisen håller med oss.
Vårdpersonalen brukar kontakta vakterna när bilar kör fram, mycket folk strömmar in och det ser ut att bli stökigt. Då håller de sig i närheten, beredda att rycka in. Att lugna ner känslorna och sätta stopp för fler än de närmaste anhöriga att komma in är största utmaningen. Andra gånger kräver sjuka omedelbar vård.
Akeem Afzali blev uppsökt i sitt hem efter att han gripit en person för hot om våld. Mannen som kom påstod att han visste allt om Akeem, hade telefonnummer och adress till hans flickvän och skulle återkomma. ”Vi väntar på dig. Malmö är litet.”
– Avtrubbade? Nej, varje gång det händer något är vi i högsta beredskap. Ingen av oss skulle vilja växla mellan att rondera här och på andra håll. Men vi borde vara fler. Det blir bara värre och värre.
Alexander Vilcek trivs också. Yrket är svårt, kontakten med människor i kritiska situationer. Men han vill göra nytta i samhället.
Tillbaka på bevakningskontoret träffar vi Kenneth Jeppson, som varit väktaryrket trogen i snart 40 år. Han håller i fastighets- och störningsjour, rycker ut efter självmord och hamnar ibland i ett stenregn, trots att han kommer för att stoppa läckor eller översvämningar.
”Idiot” har han fått höra så ofta att han snart börjar tro det.
– Jag känner inte igen Malmö. Det är en förlorad stad, säger han.
