Krönika. Makten har valt att sy igen öronen för vintern. Och makten är blå, iskallt blå. Jag tillhör en förening som i 20 års tid vårdat en skog i Farsta i samarbete med Stockholms stad. Arbetet är av fysisk art; såga och klippa sly, slå med lie, släpa grenar, bokstavligen ”lyfta skrot”. Ja, det samlas en hel del i en skog under ett år; kundvagnar som rymt från Lidl, bildäck som rullat i väg, rester av renoveringar som dumpats i naturen, kojor som övergetts fulla med barns lekande övningar i hur man inreder ett hem…
Föreningen jobbar gratis, ideellt som det heter, och består av människor som älskar denna skog, som förstår dess betydelse för hundratals förskole- och skolbarn, hundägare, fågelsångslyssnare och för oss som helt enkelt vill låta våra ögonpar svepa över en vitsippsmatta i maj. Och att en sådan sak, att bo i en betongförort men ändå ha nära till grönska, handlar såväl om livskvalitet i vardagen som om vår gemensamma överlevnad på en allt mer klimathetsad planet.
Ibland undrar man varifrån Moderaternas hat kommer. Den där explosiva magsurheten som slår ut i tillmälen och förakt för den som är av en annan åsikt. Lokalt här i Farsta har vi två färska exempel på när den blå ser rött och löper amok. Birgitta Holm, då ordförande i Farsta stadsdelsnämnd, gick hem efter ett möte och skrev ett numera famöst blogginlägg som tvingade henne att avgå från sina uppdrag inom kommunens beslutande organ. Hon kallade sina kollegor i oppositionen för ”jävla kryp” och Håkan Juholt för ”smutsig”. Ett språkbruk som går ut på att avhumanisera motståndaren och som väcker djupt obehagliga erinringar från tyskt 1930-tal. Den vämjelse hon kände inför den oliktänkande gick tydligen inte att stoppa.
Konsekvenserna av hennes magplask hindrar dock inte partikamraten Roland Bjurström att efter ett öppet möte i stadsdelsnämnden bunta ihop oroade och förtvivlade dagisföräldrar och kalla dem för ”pöbel”. Något han nu har tvingats att be om ursäkt för. Men än sitter han kvar, trots att inlägget lägger i öppen dag vad han tycker om de medborgare som engagerar sig för sina barn och som tagit av sin dyrköpta kvällsledighet för att diskutera med sina företrädare.
Föreningen som sköter om Farsta Strand-skogen har på alla sätt försökt få fram till de styrande i stadshuset att den ena handen inte vet vad den andra gör. 23 lyxlägenheter ska tillåtas förstöra den sista sammanhållna gröna lungan mellan betongen och sjön Magelungen. Vi anhöll om en uppvaktning hos Regina Kevius (M) ordförande i stadsbyggnadsnämnden. Svaret förskräcker; hon hittar ingen möjlighet att ta emot oss men ”där-emot håller vi oss informerade genom bland -annat stadsbyggnadskontoret och vi har också god kontakt med våra lokala partiaktiva”. Stadsbyggnadskontoret är numera ett antal överbelastade tjänstemän som är livrädda för att mista sina jobb. De politiska direktiven är järnhårda. Den kunskapsbank för samhällets bästa som organisationen ska garantera är under upplösning. Nu uppdagas att underlaget som tagits fram till politikerna är håligare än en schweizerost. Viktiga sakägare och intressen har tagits bort, som till exempel vår skogsförening. Socialdemokraternas skrivelse har också uteslutits(!). De sju för-skolor och skolor som skrivit in och protesterat är inte med i utlåtandet.
Och i denna situation, som hon själv är ytterst ansvarig för, svarar Regina Kevius att hon endast lyssnar på tjänstemän samt sina egna lokala moderater. Desamma som kallar opposition och föräldrar för ”jävla kryp” och ”pöbel”. Shakespeare skrev 1603 i sin pjäs Hamlet de bevingade orden ”Det är något ruttet i den danska staten”. Det är likaledes något snabbt förruttnande över de demokratiska processerna i vår huvudstad. Och vi ska leva i ett modernt samhälle, vi skriver år 2012. Medborgare, vad gör vi?
