Krönika. Nu är 2012 till ända och jag festade ut året med besked. Trots att jag drack måttligt råkade jag spy i en snödriva. Kanske var det en renande process för att bli av med det gamla året och ge plats åt ett, förhoppningsvis, ljusare 2013.
Något blev dock kvar i medvetandet och här är några hållpunkter från året som gick:
Årets ord 2012 måste bli: ”Hen”. Själv slutar jag alltid läsa artiklar när det lilla ordet dyker upp. Jag får helt enkelt inga bilder i skallen, då jag aldrig stött på någon ”hen”. Alltså ett neutrum, varken man eller kvinna.
En gång träffade jag visserligen en man som bytt kön till kvinna. Jag kan säga att det uppstod en viss förvirring innan sammanhanget gick upp för mig. Men jag tror ändå inte att han/hon hade velat bli kallad för ”hen”.
I grunden är nog lansering av ordet den stockholmska kulturelitens sätt att försöka bli odödliga. Nu när de uppenbarligen inte blir det på något annat sätt.
2012 års politiska genomklappning stod centerledaren Annie Lööf för. Vad har hon gjort för fel egentligen? Eller snarare, har hon gjort något rätt? Ingen verkar gilla henne och inte ens allianskollegorna nappade då hon bjöd hem dem till Värnamo under Almedalsveckan.
Opinionssiffrorna dalar. ”Idéprogrammet” med bland annat slopad arvsrätt gjorde inte saken bättre. Och hur förklarar hon att man skapar fler jobb genom att ta bort all anställningstrygghet? Förstår hon det ens själv? Kommer hon att förstå varför Centern en dag åker ur riksdagen?
2012 års politiska undran: Jag gillar visserligen nye S-ledaren, Stefan Löfvén – räddaren i sossenöden. Men vad menade han i en intervju i SEKO-tidningen, då han sa att man ska få bort arbetslösheten genom att ”i motsats till regeringen vill vi se många fler högskoleplatser”.
Sverige har väl redan fler högskolor än det finns röda lykthus i Amsterdam. Arbetslösa akademiker är det också gott om. Varför nämnde han inte något om alla de tiotusentals personer som kommer till Sverige och jobbar tillfälligt utan kollektivavtal och utan att betala skatt? Jag hävdar, som tidigare, att om de här jobben blev ”vita”, så vore arbetslösheten ett minne blott.
Årets största politiska magplask hör ändå till Sverigedemokraterna och ”Med ett schyst järnrör slår man hela världen med häpnad!”
Nu har det dock framkommit något som sätter händelsen i ett nytt ljus. En av deltagarna den famösa ”festnatten”, Christian Westling, är nämligen prins Daniel Westlings brylling!
Plötsligt kan händelsen få lite kunglig glans då Christian bland annat sa ”Öh, lär dig prata svenska för fan”, till en förbipasserande, och man kallade en kvinna för ”Lilla horan”.
Kanske kan SD hoppas på att skolbarnen i framtiden får läsa om detta försvar av svenskheten i historieböckerna, även om det nog aldrig får riktigt samma dignitet som slaget vid Poltava.
Nej, för att själv slippa någon ny malör av illamående nästa nyårsafton är det lika bra att bara läsa Kalle Anka och Grönköpings veckoblad. Ingenting blir hur som helst sämre av det.
