Krönika. Vi är omgivna av hemska ord. Jobbskatteavdrag är ett sådant. Ett annat är supervalår. Det som är super med året är att det förutom riksdags-, kommunal- och landstingsval också är val till Europaparlamentet i maj. Detta EU-val är ett ständigt sorgebarn, eftersom svenska folket envist vägrar att ta till sig Carl Bildts visdomsord om att EU-skepsis är detsamma som fascism. Valdeltagandet ligger på skrattretande låga nivåer, där inte ens hälften av väljarkåren orkar masa sig i väg till vallokalerna. Och det i ett land där valdeltagande alltid har varit mycket högt.
Regeringen satsar nu en rejäl slant på att komma upp i åtminstone 50 procents valdeltagande. Inga åtstramningar där inte.
Men visst, demokrati måste få kosta. Jag är emellertid inte helt övertygad om att 300 miljoner som partierna tänker lägga ut på reklamfilm i tv är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.
Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument i stället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”
Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.
I stället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som
får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.
Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.
Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den verkliga folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.
Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.
