Krönika. Det är liksom inga stora grejor. Egentligen. Det är de där små kommentarerna och frågorna hela tiden. Kan jag backa med släp? Är jag praktikant? Orkar jag eller är det för tungt? Kollegan som frågar om jag gjorde i ordning middagen åt min sambo innan jag begav mig till jobbet, nu när jag ska jobba kväll och han kommer att vara ensam hemma.
Frågorna jag ställer mig själv hela tiden. Typ om jag kan ha flätor på jobbet. Hur kommer jag bli bemött då?
Nu kanske du tänker att det nog inte spelar någon roll om jag har flätor eller ej, men jag är faktiskt rätt säker på att det gör det. Flätor är sött, flickaktigt. Så då är jag både tjej, blond och söt.
Det är sådana gånger någon kan kläcka ur sig en sådan där fråga, typ om jag är nervös. Här kan jag ha fel, det ska jag erkänna, det händer även en världsmästare som någon skrev häromdagen. Men jag påstår att Bengt, 45, kanske inte får den frågan när han är på jobbet. Jag tror inte att någon frågar honom lite medkännande om han blir nervös när han ska backa med släp.
Det är en fråga som jag numera nästan bävar för att besvara. Det är en fråga som i sociala sammanhang dyker upp titt som tätt. På krogen, hos läkaren eller i skolan.
Det spelar ingen roll var jag är så är reaktionen den samma; hakan nere i marken. När alla frågetecken är utredda kommer lovhyllningen där jag höjs till skyarna. Jag blir inte betraktad som någon vanlig knegare, nej jag har tydligen gjort en brakkarriär och är mer att betrakta som lastbilsprinsessa än lastbilschaufför. Det är ju så häftigt, jag kör ju lastbil. Heja mig.
Jag drar till med ännu en chansning här, när jag säger att jag inte tror att Bengt, 45, brukar få den reaktionen.
Det framstår kanske rätt oskyldigt. Eller rättare sagt, jag framstår kanske som rätt känslig. Men efter att ha hört samma visa dag efter dag, år ut och år in, då börjar man till slut se ett mönster.
Det är som att det finns en manual kring hur man ska prata med kvinnliga chaufförer. Och framför allt syns en föreställning där vi är ifrågasatta. Kan vi verkligen detta? Och när vi väl bevisat att vi kan, ja då blir vi lastbilsprinsessor medan lastbilsprinsarna fortfarande lyser med sin frånvaro.
”Men det är ju så ovanligt med tjejer som kör lastbil!”
Är det verkligen? Fortfarande? En sak är säker, vi blir fler och fler. För att vi kan det här, för att vi är bra på det här. Ingen anställer oss för att vara snäll.
Så om inte för vår skull, så för er egen, sluta ifrågasätta oss och get used to it. Så slipper hakan plåstras om efter att ständigt slå i marken. Och jag behöver inte längre le och genom hopbitna tänder mumla att ja, jag kan backa med släp.
