Krönika. Jag utgår från att en i stort sett enig forskarvärld har rätt, när den hävdar att vi står inför en närmast ofattbar katastrof om inte världens samlade utsläpp av klimatgaser minskas drastiskt under åren fram till 2050. Samtidigt hoppas jag också att den samlade arbetarrörelsen ska utveckla en förnuftig politik och kloka metoder att hantera de svårigheter som klimathotet ställer oss inför.
Det är nödvändigt, eftersom det är en fråga som bokstavligen rör livsvillkoren för hela mänskligheten och där vi alla bär ett ansvar för att våra barnbarn ska få en dräglig tillvaro.
Transport uppmärksammade redan i början av 1990-talet miljöfrågan. Avdelning 12 i Malmö påtalade vid kongressen 1992 behovet av att rädda Östersjön från att bli ett förorenat och dött hav. Som ett resultat av avdelningens propåer instiftades Östersjöakuten i samband med förbundets hundraårsjubileum 1997.
Stiftelsen förvaltas av Stockholms universitet och syftet är att med forskning och konkreta åtgärder bidra till Östersjöns bevarande. Avkastningen medger att förbundet tillsammans med universitet har möjlighet att dela ut ett stipendium till organisationer eller enskilda personer som gör en insats för att rädda och bevara Östersjön. I år går detta stipendium till Allan Larsson, före detta finansminister, med följande motivering:
Allan Larsson har använt ett starkt ledarskap och sina politiska erfarenheter på ett föredömligt sätt i sitt engagemang för att minska mänsklig påverkan på Östersjöns miljö. Han har verkat som en brygga mellan olika aktörer och goda lokala initiativ och skapat nya arenor för dialog.
Allan Larssons engagemang är ett föredöme för oss alla som bor och lever runt Östersjön. Vi har alla ett ansvar för att Östersjön ska vara ett levande hav till gagn för människor och djur, ett ansvar som inkluderar att vi överlämnar ett rent och friskt hav till kommande generationer. Ett arbete som Allan Larsson tagit på yttersta allvar.
Förbundets engagemang i klimatfrågan är både lokalt och globalt. Östersjöakuten är ett exempel på det lokala arbetet. I det globala arbetet har vi använt kunskap från vår fackliga international ITF. Där har man beskrivit klimathotet och dess konsekvenser för bland annat världens transportarbetare.
Klimathotet är i grund och botten en global fråga som måste finna globala lösningar. Dessutom har problemen, i första hand, skapats i de rika länderna – men får sina svåraste konsekvenser i de fattiga. Därför blir också frågan om hur vi ska minimera växthusgaserna en fråga om internationell solidaritet. Det åligger oss i den rika världen att utveckla klimatsmart teknik som minskar utsläppen hos oss, men också gör det möjligt för fattiga länder att utveckla välstånd utan ständigt växande utsläpp av klimatgaser.
Utmaningen är närmast ofattbar. Den innebär att det mesta av dagens produktion, inklusive transportsystemen‚ måste förändras radikalt. Det förändringskravet gör klimatfrågan till en facklig fråga av högsta rang. Klimatkrisen innebär att mängder av jobb försvinner. Men samtidigt tillkommer nya arbetsuppgifter när verksamheter, steg för steg, ställs om i mer långsiktigt hållbara banor.
Även om detta låter förfärande ligger också något hoppfullt i det hela, eftersom klimatfrågan tvingar oss att ta itu med det kortsiktiga och ohållbara marknadskaos som präglar så stora delar av västvärldens ekonomier. Transport kommer med glädje att delta i det arbetet.
