Krönika. I påsktrafiken. En flicka på tre, fyra år stod mitt på planen utanför en mack. Jag stannade lastbilen och hon såg nyfiket upp på mig, tydligen helt orädd inför lastbilens storlek. En kvinna kom springande från en bil vid bensinpumparna, lyfte upp flickan i famnen och bar henne snabbt mot bilen där en man höll på att stuva in någonting i baksätet.
Plötsligt stannade hon upp, vände sig mot mig med en anklagande blick och ropade något. Även mannen såg åt mitt håll och det var som om de trott att jag tänkt köra över flickan.
Man kan nog lugnt säga att chaufförer inte åtnjuter samma respekt som ordningsvakter och poliser sedan lastbilsattentatet på Drottninggatan.
Facebook är bra ibland. En god vän, författaren Kjell Eriksson, bor i Brasilien. Där är det gängskjutningar var och varannan vecka utanför hans hus. Han skrev ner några, som han sa, obekräftade uppgifter.
”Apropå, ”jag är i säkerhet”: Risken att dö i en terrorattack är mycket liten i Sverige, 0,2 personer dör per år av denna anledning. Som jämförelse dör fem av blixtnedslag, 120 genom mord och 1 500 av självmord. Fler dör genom att ramla ner från stegar för att inte tala om i trafiken. Det är läskigt när felaktig riskbedömning också får genomslag i prioritering av våra resurser där till exempel satsningar på att förhindra självmord troligen räddar många fler liv än mer kameraövervakning …”
Jag känner en kvinna som fick springa för livet den där fredagen. Hon sprang bort från gatan utan att våga vända sig om. Samtidigt mötte hon väktare och räddningspersonal på väg mot attentatsplatsen. Mitt barnbarn Molly, 11 år, var bara några kvarter därifrån. Hennes försök att ta sig hem blev till en skräckresa i en buss som zickzackade genom kaoset, fullpackad med vettskrämda människor som försökte ringa sina nära på överbelastade telefonlinjer.
Om jag bara själv varit där eller om någon åtminstone hjälpt henne och hållit henne i handen.
Kanske var det vi såg en djup, plötsligt uppflammande, konflikt mitt i Stockholm.
Tiotusentals personer är papperslösa i Sverige och saknar nästan alla rättigheter. Deras situation är hopplös då de ofta inte kan återvända till sina hemländer. För någon eller några av dem kan stöd från IS-islamister kännas som en lösning. Om inte i detta liv så i nästa. Kraven är små, bara att göra vissa tjänster…
Vi andra blir fruktansvärt rädda när attentaten sker. Inte bara av våldet (som ju drabbar relativt få personer) utan för att vi vet hur det egentligen ligger till och att det kan komma mera.
