Insändare. Statsvetaren och forskaren Niklas Altermark vid Lunds universitet har nyligen presenterat en delrapport kring de allvarliga resultat han funnit i sin forskning om konsekvenserna av Försäkringskassans avslag till sjukdomsdrabbade människor.
När man är svårt kroniskt sju, är det väldigt svårt att arbeta (både heltid och deltid).
När man tvingas till det dränerar det en på all ork och energi, så att tillvaron till slut decimerats till att vara ”bara” sjukdomen/sjukdomarna, jobbet, medicinering/symptomlindring och utmattning. Ingen ork finns för sociala engagemang eller aktiviteter, familjeliv, umgänge, städning, tvätt eller andra nödvändiga hushållssysslor – och nöjen är absolut otänkbart.
Försäkringskassans ansvariga och olika politiker säger att om man är missnöjd, eller inte förstår avslagsbeslutet från Försäkringskassan, är det bara att överklaga. Långtidssjuka vet att det verkligen inte finns något ”bara” i den processen, som dessutom är oerhört lång. Det kan röra sig om flera år som man ska överleva utan inkomst i väntan på Förvaltningsrättens dom.
En sjuk människa är i underläge. Att hens hälsa, mående och rehabiliteringsmöjligheter försämras av en svensk myndighet av ekonomiska skäl är cyniskt och barockt. Detta strider mot den internationellt antagna konventionen om mänskliga rättigheter.
Sveriges politiker har redan mångas liv på sitt samvete. Hur många fler ska drivas ”över kanten” innan sjukförsäkringen ändras?
Vad anser du om det här? Är du okej med att dina barn och kommande generationer ”ärver” detta sjuka system? Om inte så är det dags att du säger ifrån.
