Krönika. En gång fanns det en sjöman som var ute på sjön elva månader av årets tolv. Julmånaden brukade han vara hemma, säga hej till barnen och eventuellt hinna tillverka ett nytt barn innan han mönstrade på igen. En väninna till hans hustru frågade en dag om det inte var otroligt jobbigt med en karl som arbetade så. ”Jo. Men det går att stå ut med. En månad går ändå rätt så fort.”
När jag flyttade till egen lägenhet efter skilsmässan kände jag igen mig i den berättelsen.
Frihetskänslan var faktiskt omedelbar och helt oemotståndlig. Ingen som undrar när jag kommer hem, eller var jag var, eller vem jag träffat och varför. Varannan vecka har jag möjlighet att träffa vänner, gå på föreningsmöten, sitta och måla på kvällarna eller ta ett långt och avkopplande bad om jag nu känner för det. Naturligtvis har inte mitt ex hindrat mig innan, men som alla föräldrar vet är det inte alltid helt lätt att komma vare sig hemifrån eller koppla av hemma när en efterfrågas av barnen under all deras vakna tid.
Sedan jobbar jag massor varannan vecka också, för att kunna ha kortare dagar de veckor jag har barnen, men ändå. Egentid. Vuxentid.
Tid för riktigt, riktigt dåligt samvete över att jag faktiskt inte längtar efter barnen precis hela den tiden då jag inte är med dem. Trots att de har det alldeles utmärkt bra hos sin pappa – och trots att jag själv mår så mycket bättre som mamma nu när jag kan vara bara mig själv varannan vecka i stället för verkställande direktör mamma i firma Familjen AB dygnet runt, veckan igenom och hela året runt.
Men det finns en del som inte förstår. Det är visst så att föräldrar enbart ska vilja vara med sina barn, helst längta efter dem varje minut på arbetstid och sedan inget hellre vilja än att bygga lego och baka muffins och helst lägga upp fina bilder på det hela på sociala medier så att barnens vänners föräldrar kan se hur mysigt det är.
Nu vet ju jag att det finns många föräldrar som liksom jag faktiskt trivs rätt bra på jobbet. Även om en är borta en hel del, ligger ute en vecka eller två i taget och sedan kommer hem till familjen ett tag så är det rätt skönt att få rå om bara sig själv.
Men nu är jag ju ändå kvinna och som mamma är det här kravet att en alltid ska vilja vara med sina barn än större. Aldrig har jag hört mina manliga kollegor få frågor om ifall det är jobbigt att vara borta från barnen på den veckolånga konferensen.
Nu är det ju dessutom så att jag visserligen saknar mina barn, men ändå känner jag att jag trivs alldeles utmärkt med att vi har dem varannan vecka, jag och exmaken.
Kanske är det så att det är fel på mig, men om det är det så är jag hellre lycklig varannan-veckas-förälder än miserabel heltidsförälder. För ärligt talat, den där veckan, den går att stå ut med. Den går ändå rätt fort.
Jag är helt enkelt hellre onaturlig och lycklig än naturlig och olycklig. Och du då?
