Krönika. I en skokartong förvarar jag mina hårda kort. De som funnits i över hundra år. Som har överlevt alla nya tekniska inventioner. På några av de hårda korten finns en mystisk dam. Hon ser inte ut som de andra släktingarna. Hennes hår är korpsvart och ringlar sig ner över skuldrorna. Hennes ögon är ljusa som en natt i juni. En vithet i iris. Sneda som hos ett stort kattdjur.
Fotografierna är tagna hos en firma i Norrköping. Och det var till Norrköping min förfader markis di Sarnini flydde från Italien, där han vid sidan av Garibaldi slagits för Italiens enande. Vem var damen med kattögonen och det svarta håret? Det hårda kortet kan inte tala. Men bilden av henne finns kvar.
Vad kommer att finnas kvar av oss? I går satt vi och kollade på en film på datorn. Popp, så var det tyst. Ljudet försvann. Inte ens de vanliga obehagliga ljuden som kommer när man stänger av och på maskinen finns kvar. Den har stängt sin mun. Nu sitter jag här och berättar under stressen att någon annan funktion på den gamla trotjänaren ska hicka till och lägga av. Jag tänker på alla bilder som finns lagrade på datorn. Åratal av fotografering; resor, familjebilder, arbetsbilder, naturfotografering. Nå, funderar jag, mycket av det finns ju bränt på cd. Och en del på usb-minnen. Och på zip-disketter. Som inte går att spela upp längre. Zip var det nya, ett tag. Det som skulle ersätta de gamla disketterna det inte fick plats så mycket på. Zip var grejen. Den varade inte länge. Blev omkörd av cd-skivorna nästan omgående. Nu är det Molnet som gäller. Molnen som flyter omkring i cyberrymden fullagrade med familjebilder och reseminnen. Känns det tryggt?
Vad blir kvar efter oss? En massa ointagliga, kantiga burkar, i grafitgrått, svart eller vitt. Som storögda chimpanser eller rymdvarelser kommer våra efterlevande glo på attiraljerna och undra vad som finns i dem. Hur man får ut innehållet. Och molnen, ”de underbara molnen”, för att citera artonhundratalspoeten, kommer att vara upplösta för länge sedan. Omvandlade till nya tekniska landvinningar. Och för varje ”framsteg” försvinner miljoner bilder och minnen för oss, som vi inte hade tid eller kunnande eller råd att överföra till det nya.
Vi är bakbundna. Har bara att följa med så gott vi kan, när de innovativa datanördarna i Silicon Valley och annorstädes, viftar med framstegen och tjänar miljarder på denna vår bakbundenhet. Det är läskigt.
I min skokartong däremot. Där finns hårdvalutan. Papperskort så tjocka och så välgjorda att de hållit sedan slutet på artonhundratalet. Damen med de farligt bleka ögonen och de höga kindknotorna. Det kolsvarta håret som ringlar ned över axlar och klänningsliv. Vem var hon? Ingen finns kvar att fråga. Men hon lever för mig. Jag undrar över hennes främlingskap. Kanske skulle man skriva en roman kring henne.
Men innan jag gör det måste jag sätta mig och tröska över så mycket som möjligt av familjebilder och reseminnen till den nyinköpta externa hårddisken. Innan trotjänaren kraschar. Jag glor på den nya externa plåtlådan. Stor som en chokladkaka. Hur länge vet vi hur man öppnar den?
