Krönika. Efter mycket om och men tecknades ett nytt kollektivavtal för taxiförarna den 29 januari i år. Därmed kan 2013 års avtalsrörelse läggas till handlingarna. Men det är inte utan att avtalet för taxiförarna ger en fadd smak i munnen. Under förhandlingarnas gång har vi hela tiden mötts av argumentet att det inte finns pengar i branschen och därmed inte heller några förutsättningar för förbättrade villkor.
Förbundet har under några år arbetat mycket med taxibranschen. Detta arbete kommer att fortsätta även framöver. Vi vill uppnå en bransch där de människor som valt den som sin utkomst också kan känna glädje och stolthet över att jobba där. Vi vill bryta den negativa spiral som en total avreglering har skapat.
Dagens situation är ett resultat av de liberala marknadsexperimenten. Det borde vara ett varnande exempel på vad som händer då marknadskrafterna får fritt spelutrymme. Tyvärr fortsätter experimenterandet för fullt. Det räcker med att se på avregleringen av Apoteket och järnvägstrafiken för att inse att detta inte kan få fortsätta. Det finns visa delar av samhällsservicen som borde skötas av staten. Posten är ett sådant område.
Men tillbaka till taxi. Förbundet har ställt fyra krav till det politiska etablissemanget. Först vill vi se att det införs en etableringskontroll. Det torde inte vara speciellt svårt att räkna ut hur många fordon det behövs för att betjäna en stad av Stockholm eller Malmös storlek. Sådana system finns det flera exempel på, New York, London med flera. Vi vill införa en priskontroll. Även inom detta område finns exempel på hur man kan göra detta. Ett riktpris på låt säga max 450 kronor för en standardresa på tio kilometer eller 15 minuter. De som anser sig behöva ta ut ett högre pris får inte sorteras under taxi utan är i stället att betrakta som hyrverk, och har då inte rätt till en taxiskylt. Vi vill se att taxibilar utrustas med elektroniska färdskrivare. Ett krav som förbundet drivit i många år ser nu ut att gå i uppfyllelse, nämligen inrättandet av tömningscentraler.
Detta är de fyra krav som förbundet framför vid kontakter med de politiska partierna. Vi får se om några av dem delar vår uppfattning. Man ska komma ihåg att kravet om etablerings- och priskontroll inte är det lättaste att driva i det mest liberala landet på vår jord.
Vi ska inte heller glömma bort det vi själva kan göra. Fortsatt arbete med att organisera fler förare till förbundet. Ta en seriös diskussion kring procentlönesystemet, dess fördelar respektive nackdelar. Bevakningen av offentliga upphandlingar där vi vill använda oss av “Vita jobb”-modellen. Och att fortsätta arbeta för att samhällsbetalda körningar inte ska avlönas enligt procentlönesystemet. Kort sagt: att göra taxiföraryrket till ett statusfyllt och samhällsviktigt yrke igen, efter den katastrofala avregleringen för snart 25 år sedan. Vägen dit är säkert både lång och svår, men jag är säker på att vi kommer lyckas med det vi företar oss. Kanske inte i år eller nästa år, men vi har målet klart för oss. Och vi kommer oförtrutet fortsätta arbetet. Även om vi skulle stöta på patrull då och då, i form av marknadsidealister och andra som sjunger marknadskrafternas lov.
Många höjde kanske på ögonbrynen när det blev känt att förbundet förlikades med Andreassons åkeri i det andra målet i Arbetsdomstolen, AD. Som handlade om huruvida de polska chaufförer som körde för åkeriet var att betrakta som anställda eller som egenföretagare.
Anledning till förlikningen är det faktum att arbetsdomstolen klart och tydligt förklarade att bara för att AD fastställde att Radoslaw Rostkowski de facto var att betrakta som anställd i den första domen, så var detta inte en självklarhet i det andra målet. Detta innebar att förbundet i varje enskilt fall måste bevisa det vi bevisade tillsammans med Radoslaw i det första målet.
Tyvärr är det ingen av de andra polska chaufförerna som visat samma civilkurage som Radoslaw Rostkowski och trätt fram. Vid domstolsförhandlingarna i det första målet frågade domstolen varför förbundet inte agerat tidigare, eftersom vi uppenbarligen haft kännedom om förhållandena på åkeriet. Svaret var enkelt, det var ingen chaufför som kom till oss och framförde vad som egentligen försiggick förrän Radoslaw Rostkowski gjorde det. Förts då kunde förbundet agera. Detta visar på hur oerhört viktigt det är att vi har medlemmar som vågar stå upp för sina rättigheter.
Heder åt Radoslaw!
